Kokobom smurf smurf

Ibland slås man av riktiga snilleblixtar. Ta det här med att jag

...uppenbarligen youtubar Smurfhits i stället för att packa det sista inför morgondagens flytt. Märkte jag nu. Jag ska äta freaking middag om två timmar och möjligen vara borta hela kvällen och har inte ens börjat packa ned alla vardags- respektive småpryttlar. Har inte ens någon låda åt dem. Gratulerar, Titania!

Uppenbarligen kan man inte ens använda flytten för att få som man vill heller. Argumentet "jag flyttar faktiskt imorgon, så du MÅSTE PASSA PÅ att spela tv-spel med mig!" bet inte på Femton-år-och-jättesvår Lindeman. Åh, tänk när de var i den åldern att man kunde a) muta, b) lura eller c) hota dem för att få dem dit man ville... *hemsk syster*

Kanske är det här den mest perfekt balanserade och fantastiska helgen i mitt liv, åtminstone de knappa två decennier jag har levt så här långt. Kanske ska jag bara glädjas åt det och nu gå och sparka lite på mig själv så att jag packar. Kanske.

Kosmos och kaos

En plötslig tanke: Det finns aspekter av varannan-veckasboende som jag nog inte alls hade ogillat, om mina föräldrar bara hade fått tummen ur med skilsmässogojs lite tidigare (läs: innan jag flyttat hemifrån. Det fanns tid, kan jag lova). Det här med prylarna. Man hade kunnat dela upp dem i TVÅ rum! I stället för att ha all röra på ett ställe! Hoho.

Och just det blir ju så gott som verklighet nu på söndag! Fast då tar jag bara med mig mina favvoprylar och lämnar resten. Mitt rum i föräldrahemmet blir således ett andra klassens boende. Tur man slapp den rangordningen av föräldrar i alla fall. *inget ont som inte för något gott med sig*


Det här var nog mitt mest exalterade blogginlägg någonsin, att döma av mängden utropstecken.

Silencio

I brist på vettigare alternativ morgontidning i den här staden läser jag fortfarande den lokala borgarblaskan. Detta visserligen efter en sväng med Fria tidningen, men då den var om möjligt ännu mer drogliberal än nämnda liberala, fick det vara efter ett tag. Det var ju just vredesutbrott orsakade av en kombination av trögfattade moderater* och härja(n)de drogliberaler som fick mig att söka mig ifrån lokalbladet.

Sedan skulle här egentligen ha följt en lång, arg och hyggligt välformulerad text som svar på nämnda artikel. Den tog jag dock bort. He ble en insändarartikel i stället, för att de inte ska få stå oemotsagda.

Klart slut.


*Inget ont om moderater generellt, jag vet att det finns de moddar som har charm.

Man vänjer sig

Om man skulle ta och nesta lite på den här bloggen igen så att den blir den där fristaden från allt mög som den en gång var tänkt att bli, kanske?

Omformulering.

Nu jävlar kör vi, grabbz, med lika delar entusiasm och likgiltighet.

Men var börjar jag? De senaste dagarna har jag haft massor av saker som jag velat få ur mig men jag har bara inte orkat hä på datorn, brottas med dess seghet och bristande förmåga att ansluta till internet och först en kvart efter att jag först fick tanken skriva ned det jag tänkte. Det är inte så jag fungerar.

Däremot agiterade jag oerhört bra emot alkoholkulturen i en dagdröm jag hade strax efter att jag vaknat igår. Jag fastnade medelst tvångstanke och var tvungen att följa resonemanget till slut innan jag kunde gå upp, och det gjorde jag med den äran! Både resonerade och gick upp. Jag tror att jag hade konverterat alla i bussen till solidarisk nykterhet när jag gick för att inmundiga fastebrottsmåltiden. Den där känslan jag alltid har av att jag inte kan tillräckligt mycket och har tillräckligt med fakta för att kunna argumentera emot alkoholfantaster kan jag med andra ord göra mig av med. Gott så.

(Bloggande är inte "jag". Den där rösten som alltid är i mitt huvud och läser det jag skriver med en fånig röst är ännu mer närvarande. Och jag märker, som så ofta, att min förmåga att skriva vettiga texter är försvunnen. Om det inte är GLÖDEN, den heliga, som är borta. Jammen engagemanget!)