Kort biografi med litet testamente

Idag är jag varm och luddig inombords tack vare - mina vantar. Yesiree! Efter gårdagens (och dagens innan) fiasko då jag frös som en gris efter bara någon timmes stillastående utomhus bestämde jag mig för att idag klä på mig ordentligt. När jag klev utanför ytterdörren... hade jag sanningen att säga inte mycket kläder på mig. Men när jag väl fått på mig grejerna såg listan ut så här:
Underkläder, långkalsonger, strumpbyxor, t-shirt, långärmad tröja, kjol, stickad ulltröja, fodrad kappa, fingervantar med hål på fingertopparna, pälsmössa och så de där vantarna då.
Jag är ju inget jättefan av konsumtion, men i det här fallet gillar jag det nog faktiskt. Det var min far förvärvsarbetare Lindeman som köpte dem när han var i Riga tror jag, av en gumma som hade stickat dem själv. Ända från Riga, va! Tog han med sig dem, va! Till mig! De är ett par lite för små tumvantar, gråa med brunt och turkost mönster. Och som de värmer sedan. Oj ja! Med dubbla vantar (man klarar sig inte med mindre i det här landet, inte sant?) kände jag inte ens att det var kallt när kollektivtrafikens dörrar öppnades. Fantastiskt, jag älskar vinterkläder.

Don't stop me now

Funderar på om man kan ha det bättre än när man sitter i ett fordon tillsammans med en massa andra, hinkar havremjölk med chokladsmak och lyssnar på Christer, Ametist och Timnuktu som sjunger för Lisa som fyller tjugo. Kan man det? Tänkte väl det.

En annan sak jag har tänkt är att jag bör sätta igång med den massiva julmatlagningen innan Musikhjälparna (ja, jag läste det ordet på framsidan av en kvällstidning) släpps ut ur buren. Det kan ju inte bli något annat än en vinnande kombination! Musikhjälpen och veganmat. Veganmat och musik. Underbart. Dessutom har jag en tendens att bli på extremt dåligt humör när saker inte blir som jag tänkt mig, och jag tror att nämnda radioprogram är en av få saker som kan hjälpa humörkurvan upp på banan igen efter ett bryt. (Varför inte förvänta sig att man kommer misslyckas? Va?)

Så jag ska väl ta och skriva ned de där recepten på gamla kalenderlappar nu då, så att jag kan sätta igång nån gång. Över och ut,

T.

Shoreline

Min mamma har en ny bästis. Han heter Ajvar och smög sig in i vårt liv nu i veckan. I tisdags, närmare bestämt. Jag var som vanligt inte på hemmabasen utan satt och dravlade i en för hård soffa närmare centrala staden, när jag plötsligt fick ett sms. "Det finns middag nu!". Jag kollade klockan och den stod på nio. "Är det inte lite sent att äta middag vid nio, till och med med våra mått mätt?" frågade jag. "Was gibt's?" Några minuter senare kom svaret. "Bönsoppa med ajvar."
Igår när vi handlade hann vi knappt komma in på frukt- och grönsaksavdelningen innan hon satte igång. "Ska vi inte köpa lite ajvar och ha i soppan?" Sure, I like ajvar och allt det där. Men brukar han inte ha efternamnet relish? Är det bara nåt jag har fått för mig?

/ Fortfarande proppmätt efter fem lussekatter till frukost Titania Lindeman