Dom andra

"Det är förstås beklagligt att jag alltid kommer fram till att det är människorna det är fel på", hade jag kunnat säga om jag vore femtio år äldre. Nåväl.
Jag gör saker på egen hand i stället. Sparkar i snön för att skapa en stig från biblioteket och till gångbanan. Simmar som nåt-som-lever-i-vatten. Läser böcker. Och försöker att inte tänka på det där öppna såret in till min själ, det som gör att minsta lilla, som egentligen inte borde spela någon roll, svider. Ja, svider, trots att det ordet låter för pretto för att jag egentligen skulle vilja använda det. Det gör det så lätt för människorna att hugga rakt in och göra mig illa. Särskilt när jag är dum nog att fläka upp mig för dem, liksom providar (för jag tappar fortfarande svenska ord) redskapen åt dem, sätter dem i deras händer och bara väntar på första hugget. Första blodsdroppen.

Dripp, dropp.

Så kan det gå.

Allt jag lärt mig hittills

Slet ut allt som låg på nattygsbordet och slängde det på sängen, skrek ”det känns som lite lättare när man kastar saker, eller hur?” till O som tålmodigt satt och lyssnade. Åh, O. En dag när jag har trasslat ur fiskegarnet kallat mitt känsloliv och blivit klar över exakt hur mycket jag tycker om dig, så ska jag berätta det för dig.

Fiskegarn, alltså? Där ser man vad som ligger närmast till hands för veganen.

Jag var väldigt trött på allt. Letande efter nyårsblåsa (för ja, en sådan ska det vara, med glitter och urringning till knäna) kombinerat med mensvärk och icke fungerande mensskydd fick mig att tappa tron på livet en sväng. O hade inget bättre för sig än att lyssna när jag skrev ut min ångest för honom, men sedan gick han och gjorde något…annat. Han skulle må bättre, sade han. Jag är rädd att det var jag som fick ned honom dit han hamnade. Oansvarigt kan man tycka. Svårt tycker jag, att inte göra så. Det är ju inte med flit jag skriker så att svärtan blåser över på honom.

Början på kommande år verkar också den bli ganska mörk. Lite inspiration kom dock tillbaka till mig nu, så jag ska skriva en lista – som vanligt –, den här gången över saker man kan göra för att inte tappa tron alldeles. Jag trodde att det skulle hjälpa med jullov, vilket ju visade sig vara fel. Håhå jaja. Jag ska vika origami och skicka i tonvis till O, det har jag i alla fall klart för mig. Jag måste ju väga upp all himla skit jag prackar på honom också.

Men innan jag ska ta itu med ett helt nytt år är det nyårsafton. Fyra dagar kvar.

När tystnad är som bäst

Puckot inom mig vaknade samtidigt med mig i morse. Det nästlade sig in i mina tankar och styrde så att jag drog på mig följande:
Underkläder.
Tjocktröja.
Jeansshorts.

Ja, du hör ju. Sistnämnda var dessutom trasiga efter sommarens strapatser, så innan jag tog tag i dagens arbete för brödfödan (översättande sittande i sängen med täcke över benen), såg jag till att sy ihop eländet. Häpp häpp! Somliga har det bara i sig.
Snart kommer dock förnuftet att få kopplas in, eftersom jag ska bege mig till ett annat arbete för brödfödan (en sväng barnpassning innan min syster tar över). Det är visserligen bara tvärs över gatan så visst hade jag kunnat gå i shorts, men man vill ju inte förstöra grannsämjan, va. Man vill ju inte sätta griller i huvet på barna, va. Shorts mitt i vintern. Jag säger då det.

Piparkakkutalo

Jag hade nog...faktiskt alltid kunnat föreställa mig att jag en dag skulle komma att överväga att önska mig omega 3-kosttillskott för fem kronor kapseln i uppmuntranspresent för att vintern är så lång. Typisk sån grej som det är värt att lägga pengar på, men som det kan bli lite svårt att få mina parenteser att betala annat än som just present.

Fast samtidigt, va. (Nu kom förståndet tillbaka och ryckte mig i kragen.) Sextio kapslar? De räcker i två månader?

Fast samtidigt, va. Senast igår satt jag ju och tänkte på att jag borde dra in på spontanköpen av julmust, nötter, tre-delicatobollar-för-femton-spänn, bananer, ja allt sånt som skulle kunna ersättas av nyttigheter som någon annan (läs: åter dessa päron) skulle kunna betala åt sin hårt arbetande och lågavlönade heltidsstuderande skyddsling. Hehehehe. Och om jag skulle göra det, så skulle jag ju ha råd med omega3-tillskott utan att det skulle bli dyrare i helhetsbudgeten. It's määägic!

Annat jag känner mig sugen på att spontanköpa (nu när jag kommit på att de tvåtusen jag helt oprovocerat tilldelades av skolan i somras faktiskt går att använda till nåt kul): Veganska marshmallows (vilka inte kommer hamna i min ägo än på ett tag, eftersom den enda affär där man mig veterligen kan köpa sådana ligger annorstädes). Men vad är väl en bal på slottet? Varm choklad med marshmallows är onödigt och utrtist och tråkigt och... så vidare.

C-c-c-cinnamon lips

"Jag borde göra något konstruktivt," tänkte jag, "typ hata alla människor".

Ändå har dagen inte varit så vidrig hela dagen, och är det inte nu heller. Bara lite för hopplös, håglös och hångellös. Friday, I'm in love. Right?