Åmål - trädens stad?

Man ska inte tro att man kan nöja sig med fint jävla väder och lite värme, icke då. Nu när det har börjat se ut lite mer utomhus som det gjorde när jag var i Europa, längtar jag tillbaka dit i stället för att glädjas åt att helvetesvintern äntligen är över här. Jag längtar efter spårvagnarna och tunnelbanan och språket och känslan av att ha börjat om på nytt. Dit ska jag flytta när jag blir stor nog att kunna bestämma sånt själv, och så ska jag äntligen lära mig språket ordentligt. Herregud vad jag saknar att inte kunna uttrycka mig ordentligt på det modersmål alla bofasta där har.

Någon dag innan de falska körsbärsträden har blommat ut ska jag klättra upp i ett sådant och n-j-u-t-a. Eller också nöja mig, det verkar ju vara åt det hållet det lutar nu när den stora världen hägrar.
Fast är det verkligen den stora världen jag vill ha? Är det inte bara min egen jävla frihet och att kunna leva ut den person jag innerst inne är som skymtar vid horisonten? Utan att bli sentimental kan jag säga att jag sällan kunnat slappna av och känt att jag villkorslöst och hela tiden kan vara mig själv genom min barn- och ungdom. Och jag tänker mig att jag skulle kunna vara det om (när) jag flyttade från det som binder mig här. Men det hade gått lika bra att bara flytta till en etta i Åmål, antar jag. Bortsett från att det jag sett av Åmål inte är så där romantiskt fint. Det är ju det där med träden. De blommade söderöver då, de blommar här nu, och de behövs av mig för att jag ska känna mig hemma. If you got no trees, you won't have Titania, liksom. Men om det finns frihet kommer jag med en gång.

You said you just woke up

Åhåhåh, båda mördarveckorna är förbi och jag är nästan, i princip och stort sett, fri. Det känns i alla fall så, och känslor är icke att underskatta! Efter gårdagens nationella prov satt jag och en del av mina vänner i en backe slash park i närheten av skolan och käkade glass i väntan på att ordinarie skoldag skulle börja vid lunchtid. Bara en sån sak, liksom. Glass i backe under skoldag. Jag vet inte vad som är det bästa: Att det finns så fina platser i centrala stan, att det är den tiden på året då man står ut med att vistas där, eller att det finns en affär (med exempelvis glass) mitt emot skolan. Eller också är det kanske håltimmar som är det bästa. Svårt val där.

Idag vaknade jag vid åtta efter att en halvtimme tidigare ha tvingat mig själv att somna om med argumentet "man kan inte gå upp nollsju trettio på en lördag". Och det som väckte mig var en mardröm, något om att jag var inne i någons kropp fast det såg ut som huset jag bor i och att min pappa/en bakterie i kroppen (...) skulle döda mig. Jag bestämde mig för att skrika ordentligt på hjälp eftersom varken det eller att fly från fara nånsin funkar i drömmar.
Lönlöst igen, förstås. Jag vaknade av att jag andades hårt genom tänder och läppar, jag fick ut luften men stämbanden var inte ikopplade. Dagens experiment med tillhörande resultat, alltså.

Och en sista grej. Jag har tid att läsa böcker nu, ju! (Det var hit jag ville komma med den där inledande meningen, se allt annat som skrivet inom parentes. Ungefär som det här stycket, som ju förklarar sammanhanget och då inte borde stå i parentes... Förvirring!) Läst är alltså vad jag gjort i stort sett ända sedan jag vaknade i svinottan. Skall också återgå till det så småningom. I love ledighet.

Kulturell breakdown

... så skulle man kunna kalla det. Eller något annat, fan, jag vet inte ens vad 'breakdown' betyder ju. Jag har hur som inte kunnat/velat/hunnit insupa någon som helst nöjeskultur på länge. Och nu börjar det suga lite i just den tarmen.

Om vi börjar med litteratur så är det faktiskt inte jätteilla på den fronten. Idag kom det en biblioteksbok, men innan har jag inte haft några direkta måsten efter The Girls som jag håller på med nu. Bara The toll bridge och Das Wolkenzimmer och Världens dåligaste språk - förutom hela min att läsa-lista och min att läsa om-lista... Nåväl. Det löser sig väl. Det stör mig lite bara att jag inte har något stort lov kvar nu innan sommarlovet - hallå, jag kan inte vänta sju veckor på att läsa!

Snackar vi musik så är det snäppet allvarligare. Jag har inga jättefavoriter för stunden, inget som blodet ropar efter så fort iPoden över huvud taget kommer på tanke. Ibland har jag det till och med helt tyst när jag gör grejer. Och det är inte sunt.
Samtidigt hittar jag ingen som helst ny musik! (De dagar då jag är på cyniskt humör skyller jag på last.fm. Nu har de ju hittat på att de ska ha bara svenska artister som skyltdockor innan man har klickat på band-du-kanske-gillar-knappen, och som vi vet är den svenska musikscenen något av en ankdamm. Eller ja. Man kan väl säga som så att risken för musikalisk inavel är mindre på andra sidan Atlantiska sundet.) Fast när jag tänker på det lånade jag faktiskt hem några skivor med Caj Karlsson, månadens återupptäckt. Men han var inte så bra. Återigen - är det mig eller musiken det är fel på?
Snart blir jag tokig.

Llama, llama, duck

Det är en sån där period nu. En sån där hela tillvaron, skola och familj, sakta men säkert kväver mig, en sån som hade passat bäst i regnmörker. Eller okej, det hade blivit lite väl dystert, jag antar att man glädjer sig åt solen även om man sitter inne och pluggar bort eftermiddagarna.

Den mystiska personen har inte synts av på länge. Tror jag. Det kan vara så att hen har en dubbelgångare som jag i så fall såg i tisdags, men hen såg inte mig. Vet inte om det räknas riktigt då.
Detta gör hur som att jag blir mer fokuserad på hur jag ska fånga Mannen (jag har alla linor ute!). Nu har jag kommit på ett genialiskt sätt att ta kontakt med honom och ska sätta planen i verket inom kort. När jag samlat mod, vilket kan ta ett tag, eller nästa gång vi se naturligt. Det blir skitbra.

Grannbonden på landet kallas farbror Knut, hon kan stava crème fraîche

Få saker är jag så opepp på som idrottslektionen kommande onsdag (i övermorgon alltså). Jag tänker fan inte ens gå in på vad det är som gör den så vedervärdig, jag har faktiskt lov i tjugo timmar till. Vem var det ens som kom på att idrott ska vara obligatoriskt även på gymnasiet? Detta avskyvärda så kallade ämne som bara ger folk ångest ändå, så låt idrottsbarnen ha sin idrott och lämna oss andra i fred!
Det märks i alla fall att de har lagt mördarveckan så korkat som de faktiskt har, här bjuds ingen mjukstart, inte! Fy fan. Tjugo timmar till var det...

Europa var fint, förresten. En massa balla sevärdheter, god mat, fräckt folk - och framförallt: Det Hemliga Språket. Jag kunde slås flera gånger om dagen av hur konstigt det var att vi kunde sitta och prata om vad som helst var som helst utan att någon fattade. Att de ord som så snabbt kodas av i mitt huvud och betyder något för mig, är rena brikettskan för någon annan! Gud ja. Mäktigt.

Nu har jag en massa inspelade tv-program att ta igen, och så hade jag tänkt hinna med att packa upp och se lite dvd. Det blir tjugo hektiska timmar, dessa påsklovets sista...

Det ofrivilliga Skinsfanet

Mina vänner, och typ hela resten av världen också, har den senaste tiden en efter en gått och kärat ner sig i tv-serien Skins. Och eftersom jag fungerar som något slags utjämningsmandat i fråga om att gilla saker, har jag legat lågt. När tiotusen människor i min närhet redan gillar skiten behöver inte jag också springa ner Piratebay för att sedan åh-a och ah-a som alla redan gjort innan mig, liksom. Det ger mig inget.
Men igår var jag hos en av dessa frälsta vänner för att sova över, och plötsligt hamnade vi framför en dator för att se just Skins. Säsong tre, avsnitt ett (för att jag skulle fatta något, det tackar vi för), avsnitt fem och avsnitt sex. Och så här i efterhand har jag kommit på att det var riktigt jävla bra! Enda problemet nu är väl Ipredlagen. Jag har inte en aning om vad den innebär eftersom jag aldrig varit någon av de fildelare som urholkar skivbutikernas raison d'être. Jag har dock en känsla av att den inte hade gillat mig något vidare om jag sladdat in i piratbukten och roffat åt mig tre säsonger av en brittisk ungdomsserie utan att betala ett öre. Visst, risken att bli fångad är väl fortfarande lika liten som innan nedladdningslagen, men man kan fan aldrig vara nog försiktig. Nu återstår bara att se om Youtube har något att komma med på Skinsfronten.
Ouch.

Kemi var inte mitt starkaste ämne...

Jag har fem reservationer på böcker ser jag när jag loggar in på bibliotekets databas. En av dem lade jag just reservation på (The man of my dreams, Curtis Sittenfeld efter att suveräna Bokhora skrivit om författaren), de andra fyra har statusen "1 av X reservationer". Visserligen har jag fortfarande P&P kvar att besegra, men om jag ska få något läst det här lovet får de lägga på ett kol med tillbakalämnandet av böckerna, de som har dem nu. På torsdag åker jag nämligen utomlands, och jag har bara fyra böcker med mig...

Men livet är rätt balanserat ändå. Mitt största problem nu är egentligen, om man bortser från mitt ickeförstående av P&P, hur mycket starkcider man kan dricka ett knappt dygn innan inmundigande av åksjukepiller. Bipacksedeln (detta underbara ord) förtäljer intet, så antingen tar jag risken eller också drar jag ner på stan och köper ett illamåendearmband på Apoteket innan avfärd. Jag har hur som helst inte tänkt att spendera en halv dag ute i Europa med biverkningar, eller för den delen komma tillbaka i liksäck. Även om det förra kanske vore en kul grej att berätta efteråt!

Detta lov blir det bästa på länge.

Om graviditeter och ostyrbara personer

"... Here we go again" eller något i den stilen sade J med låtsad irritation när jag, uppenbarligen synbart, spetsade öronen och rå-tjuvlyssnade inne i bokhandeln. Det jag hade hört någon säga var att hon fått en dotter och nu var mammaledig, och min inbyggda moderskapsradar snappade upp det direkt. Visst, man ska ha en vilja att föra släktet vidare, men i den här formen vid den här tiden i livet? Jag är ju knappt lovlig.

På vägen ut såg jag två gravidmagar. Två. Inom loppet av tre minuter och inte ens femtio meter. Försöker min kropp tala om något för mig? I så fall får den vara tydligare, den här quinnan skulle inte känna igen en biologisk klocka om den så stjärnhoppade framför näsan på henne.



Förresten så var min mystiska person inte där den borde ha varit idag och inte igår heller. Detta fick mig att tappa sugen helt och skita i allt vad skolarbete heter, så nu är det påsklov förbannemej. Passar det sig inte för alla komponenter i mitt spännande, Amélie-inspirerade liv att infinna sig, så får det vara! Jag flyr in i böckernas värld om det ska vara på det viset.
Svikare.