Kort biografi med litet testamente

Idag är jag varm och luddig inombords tack vare - mina vantar. Yesiree! Efter gårdagens (och dagens innan) fiasko då jag frös som en gris efter bara någon timmes stillastående utomhus bestämde jag mig för att idag klä på mig ordentligt. När jag klev utanför ytterdörren... hade jag sanningen att säga inte mycket kläder på mig. Men när jag väl fått på mig grejerna såg listan ut så här:
Underkläder, långkalsonger, strumpbyxor, t-shirt, långärmad tröja, kjol, stickad ulltröja, fodrad kappa, fingervantar med hål på fingertopparna, pälsmössa och så de där vantarna då.
Jag är ju inget jättefan av konsumtion, men i det här fallet gillar jag det nog faktiskt. Det var min far förvärvsarbetare Lindeman som köpte dem när han var i Riga tror jag, av en gumma som hade stickat dem själv. Ända från Riga, va! Tog han med sig dem, va! Till mig! De är ett par lite för små tumvantar, gråa med brunt och turkost mönster. Och som de värmer sedan. Oj ja! Med dubbla vantar (man klarar sig inte med mindre i det här landet, inte sant?) kände jag inte ens att det var kallt när kollektivtrafikens dörrar öppnades. Fantastiskt, jag älskar vinterkläder.

Don't stop me now

Funderar på om man kan ha det bättre än när man sitter i ett fordon tillsammans med en massa andra, hinkar havremjölk med chokladsmak och lyssnar på Christer, Ametist och Timnuktu som sjunger för Lisa som fyller tjugo. Kan man det? Tänkte väl det.

En annan sak jag har tänkt är att jag bör sätta igång med den massiva julmatlagningen innan Musikhjälparna (ja, jag läste det ordet på framsidan av en kvällstidning) släpps ut ur buren. Det kan ju inte bli något annat än en vinnande kombination! Musikhjälpen och veganmat. Veganmat och musik. Underbart. Dessutom har jag en tendens att bli på extremt dåligt humör när saker inte blir som jag tänkt mig, och jag tror att nämnda radioprogram är en av få saker som kan hjälpa humörkurvan upp på banan igen efter ett bryt. (Varför inte förvänta sig att man kommer misslyckas? Va?)

Så jag ska väl ta och skriva ned de där recepten på gamla kalenderlappar nu då, så att jag kan sätta igång nån gång. Över och ut,

T.

Shoreline

Min mamma har en ny bästis. Han heter Ajvar och smög sig in i vårt liv nu i veckan. I tisdags, närmare bestämt. Jag var som vanligt inte på hemmabasen utan satt och dravlade i en för hård soffa närmare centrala staden, när jag plötsligt fick ett sms. "Det finns middag nu!". Jag kollade klockan och den stod på nio. "Är det inte lite sent att äta middag vid nio, till och med med våra mått mätt?" frågade jag. "Was gibt's?" Några minuter senare kom svaret. "Bönsoppa med ajvar."
Igår när vi handlade hann vi knappt komma in på frukt- och grönsaksavdelningen innan hon satte igång. "Ska vi inte köpa lite ajvar och ha i soppan?" Sure, I like ajvar och allt det där. Men brukar han inte ha efternamnet relish? Är det bara nåt jag har fått för mig?

/ Fortfarande proppmätt efter fem lussekatter till frukost Titania Lindeman

Hypnotize

Det märks kanske att jag gillar frukost bäst av dagens måltider? Finge (fram för de gamla formerna!) jag välja skulle jag äta frukostmat hela dagen, och inte ha några som helst problem att variera mig! Jag har nämligen kommit fram till att denna fascination för just dagens första mål beror på att det är så lätt att vara frukostduktig. Right? Jag menar, det finns ju de som tragglar med sin gamla vanliga havregrynsgröt i åratal men äter hur varierat som helst (typ) under resten av dagen. Om dessa då helt plötsligt vaknar upp en morgon och tänker "låtom oss äta fruktsallad till frukost ja jädrar!", så känner de sig antagligen påhittiga ett bra tag framöver. I alla fall skulle jag känna så.

Alltså behöver jag minska ner på frukostalternativen och laga mer riktig mat, variera ännu mer än normalt. Igår kom jag på att ett steg i rätt riktning vore att göra pesto. Helt enkelt ställa mig och mixa grejer till en grön goja och hä på pastan eller vad som helst! Höjer duktighetsgraden på det mesta. Nu ska det väl bli folk av mig också...

(Funderar på att go public, HW. Vad säger du? Hur gör vi?)

Ensam i natten

I morse vaknade jag sju. Det är så det går när jag får sova på de tider jag vill! Släpp lös mig bara och jag somnar nio, pang ba. Inte undra på att jag knappt träffar min syster (aka sjusovaren, sover ungefär mellan nollnoll och elva). Men i stället träffar jag ju parenteserna desto mer - när de äter frukost för att gå till jobbet. Jag känner alltmer att jag är jordens sämsta tonåring.
Kanske hänger det ihop med min nya husmodersimage? Ja? Igår bakade jag kärnmjölksbröd med nötter och torkad frukt (och med naturell ekologisk sojamjölk i stället för huvudingrediensen, typ) OCH rostade müsli. Allt på samma dag! Antagligen en ond (god?) cirkel.

Förresten. Naturell soyghurt. Jublar vi eller vad?

Och. Musiksagan Vem ska trösta knyttet?, den som är i filmen. Jubel? Ja?

Cornflake girl

Jag tror, tror, att jag fått tillbaka matflowet och husmoderligheten. Insikten kom igår då jag plockade femtioelvatusen äpplen från det Lindemanska trädet och satte igång med kok av äppelmos. Duktigt och pretentiöst så det förslår, som alltid!
Idag står kok av lingonsylt (få ur lite lingon ur frysen -> få mer plats för mos så att äpplena kommer till användning) och second hand-runda på jakt efter böcker på schemat. Avrundning på den sista lugna veckan innan mördarveckorna sätter in. Jag ska se till att vara redo när de kommer.

Djingis Khan

Först ett av livets stora mysterier: Varför envisas Apple med att tillverka helt alltigenom värdelösa hörlurar och skicka med sina mp3-spelare som starttillbehör? SJUKT opraktiskt för köparen ju! Nu har jag inga vettiga hörlurar på lager och får alltså dras med dessa tills jag släpar mig iväg till lämpligaste elektronikvaruhus och får bunkrat ett gäng. Gu va jobbigt.

Och, litegrann som en följd av det här... eller snarare till följd av att jag idag upptäckte ett nytt radioprogram, väcktes frågan om när jag egentligen ska ta mig tid att lyssna på alla poddradioprogram jag har på min iPod. Jag lyssnar på musik typ hela tiden, men för att få ut nåt av ett pratprogram - och ge det rättvisa - måste man ju vara lite mer koncentrerad. Möjligen att det funkar att lyssna på när man åker till skolan, men när man sitter och pluggar eller bara vill stänga ute annat ljud är det inte lika praktiskt. Dessutom är de flesta program något längre än den tid det tar mig att komma till skolan, Spanarna är väl det enda undantaget där. Så måste man memorera exakt var i programmet man befann sig när man avbröt för att lyssna på musik under matten, eller så bara struntar man i att fortsätta.
Det är en djungel.
(Detta är läget då jag klämkäckt hade slängt ur mig "Har ni några tips?" hade jag haft några läsare i plural, men då det inte är fallet och du Hanna antagligen inte har detta problem så skriver jag inte ut det så seriöst.)

Snowing in the park

Gissa vem som har lyckats lägga upp sitt engelskprojekt så att hon ska läsa sex böcker, den tjockaste drygt åttahundra sidor, på tre veckor? RÄTT GISSAT...
... om ni gissade på undertecknad. Och jag bara älskar tillvaron. Hur underbart är det inte att få läsa böcker och skylla på att det är skolarbete? (Ja, det är en retorisk fråga. Jag veeeeet att det inte är lika kul när man sitter där med tre böcker olästa och en vecka kvar. Men den tiden, den sorgen!) Jag (läs: pater) har kommit på något så flummigt som att, öh, beskriva utvecklingen av en eller flera av personerna i Aidan Chambers böcker under handlingens gång, eller nåt sånt. Jag vet inte om jag lade så mycket ansträngning på att sätta mig in i om det skulle funka utan bara lämnade in idén precis i tid. Nu sitter jag här och surfar på glädjevågen, för en vettig formulering av arbetet blir ett senare projekt.

Förresten grabbade jag inte tag i tillfället i söndags och bakade bullar (det var söndag, kom igen). Det ångrar jag nu, för GUD vad sugen jag är på kanelbullar! "Kanske får det bli bak parallellt med pannkaksstekningen i kväll" tänkte jag skriva men ångrade mig efter halva. Hur kul är det att knåda deg, liksom? Att få deg på händerna? Behöva rysa av mjöl på handflatorna (det kryper i mig av obehag vid blotta tanken)? Nä. Jag får köpa en slav som får baka åt mig, helt enkelt.

Dekk bord

Det är oinspirerat på matfronten nu, kan jag säga. Redigt kasst. Det har inte lagats mat ordentligt här sedan... onsdag i förra veckan! (Försvarstal: I torsdags överlevde jag tack vare min hamstringsvana, plockade upp en pizza ur frysen, och fredag till söndag var jag bortrest.) Plötsligt känner jag mig mycket mindre duktig. Funderar på att införa regeln Minst ett nytt recept per vecka, men hur skulle det gå utan inspiration? Såvida det inte är en ond cirkel förstås. Vet man aldrig. Onda cirklar är ju i och för sig till för att brytas.

Nu fick jag förresten en uppenbarelse om att det är exakt nu i kväll som jag ska ställa mig och laga müsli! Typ nu. Sedan blir det middag i form av frysfalafel och pasta. Fortfarande fantasilöst alltså.

Och så kikar jag på klockan - vad ser jag? JO, att det är nitton minuter kvar innan tv:n går på englit min egen diktatorsregim! Vilket innebär att jag kan läsa vidare i Sorgenfri medan müslin står i ugnen. Marsch pannkaka!

Ray

Det är onsdag men känns som både måndag och fredag. Förvirrande som få andra saker, men så har jag ju tappat min dagsuppfattning totalt de senaste veckorna. Ena veckan går jag och tror att skolveckan börjar på tisdag och slutar på lördag, "men hallå, det är väl fredag idag? Matte första?"; andra veckan är det tvärtom. Och nu är det på det här viset. Det är tur att jag har min kalender (läs: mitt allt, utan vilken jag skulle dö en snabb men plågsam stressdöd) att hänga upp mig på. Minnet = noll.
I kalendern upprättade jag just en Att göra-lista (ännu en grej som leder in i en ond cirkel av mitt minnes undergrävande). Än så länge innehåller den punkterna "baka bröd", "göra müsli" och "pyssla klart receptboken". Känns helt okej. Man vill ju inte ta ut sig liksom.

Sist jag skulle steka pannkakor blev det just det - pannkaka (höhöhö). Jag minns jädrar i mig inte vad det var för ingredienser, men vi kan väl sätta en femma på att det var ett recept utan sojagrädde? Den lilla beståndsdelen hade kunnat göra under, känner jag.
Hur som. Jag har inte hämtat mig så pass från den incidenten att jag törs försöka mig på att steka pankisar av egenhändigt ihopvispad smet. Alltså skrev jag upp "färdig vegansk pannkakssmet (ska finnas på samma hylla som soyghurten och det på Kvantum)" med min finaste skrivstil på listan innan dagens inköpsansvarige for iväg. Han kommer knappast kunna motstå denna så kärleksfullt nedplitade önskan från sin egen mästerkatten i stövlar utan mycket omsorgsfullt lägga ner ett paket i sin lilla korg. När han vandrar vidare genom hyllorna kommer den uppmärksamma kunna se honom torka bort en liten tår av rörelse...

Eller inte. Men det kändes som en jäkla finurlig idé en sån här dag då jag inte orkar vara mer påhittig än så. Den färdiga pannkakssmet som finns att tillgå för oss stackars veganer måste ju testas, aight?

Edit: Just som jag lagt sista handen vid detta dagens mästerverk till blogginlägg, ringer inköpsslaven. Han hittar ingen färdig pannkakssmet. Det blir för mig att gå ner och vipsa själver. Så kan det också gå!

Lesson learned

Det kan knappast ha gått någon förbi att jag är en biblioteksnarkoman. Ingen förutom mig själv alltså. Insikten slog mig nämligen för, typ, fem minuter sedan. Jag har redan fem reservationer på bibblo (men i rättvisans namn ska jag erkänna att fyra av dem inte lär hamna i min tygkasse än på några veckor), den tillgängliga med statusen PÅ VÄG. "Jaha, men är det inte bäst att helgardera?" tänker jag. "Midvinterblod verkar bra, dessutom har den ju himla fint omslag. Deal?" Nix pix, svarar den lilla del av min hjärna som fortfarande får betecknas som förståndig. "Visserligen läste du ut Män som hatar kvinnor rekordsnabbt", (den var asbra trots all förhandshajp förresten) "och har redan läst, tja, i alla fall en tiondel av Interview with the vampire, men snälla. Nån gräns får man dra. När inbillar du dig att du ska hinna läsa när du går i skolan och har en massa grejer att göra efter skoltid också, liksom?"

Tänker mitt inre förståndiga jag. Mitt egentliga jag suckar och skriver upp Mons Kallentoft på lappen kallad Att läsa (och låna), som för länge sedan var full.

Och jag som alltid tjatar om att man ska vara i stället för att bli, vilket i mitt fall kanske skulle kunna översättas med att man ska läsa den bok som ligger på nattduksbordet och njuta av den, inte planera kommande läsning. Ja ja ja. Det blir bra med det.

You get what you earn

Alltså, helt ärligt. Vad är det för lam gestaltning av Kwådd?! Jag hade ju förväntat mig nåt djuriskt, en blandning mellan människa och vildsvin på två ben men med kutrygg och små horn, som halvgrymtar mellan fragmenten av riktigt tal och som är kanske en meter lång. Nåt sånt. Inte en MÄNNISKA som det klart och tydligt syns spelas av en annan MÄNNISKA. Jag kommer inte ens få mardrömmar av det här!
Åh. Näe. Inget mer av tv-serien Mannen under trappan för min del. Kanske en omläsning, men inget på tv.


Eller?

Hey Joe

Om jag fick önska mig något helt egoistiskt så skulle det vara att J och N kom hem. De är utomlands och pluggar, och balansen upphävdes i samma stund som de klev på sina flyg bort. Plötsligt fanns det ingen självklar främstaperson i vårt gäng, och ingen som undrar hur jag mår, för det var liksom deras uppgifter. Jag låtsas som inget, det blir ju ändå att jag är mindre med de andra som är kvar nu, vi har färre klasser ihop. Och förhoppningsvis märker de inget.

Förresten tragglar jag fortfarande med Good omens. Min ursäkt är att det är så mycket annat som pockar på uppmärksamhet (vilket i klarspråk betyder att jag är odisciplinerad). Gott så. Jag är bara oroad över att jag nu inte kommer få läst Tänk om det där är jag förrän nästa helg - om jag inte går emot mina principer och börjar med den redan i veckan... Nåt ska man ju ha att glädja sig åt också, menar jag. Mer än att man är vid liv en dag till och sånt.

Mercy

Jag har något att bekänna (oh virtuella biktbås). Det innebär ett helt enormt lappkast, som till och med mitt undermedvetna har hängt med på. Hade varit helt omöjligt att sätta på pränt för några år sedan, men nu känner jag att jag kan komma ut.

Jag ÄLSKAR B-kursen i matte.
Och just nu bara njuter jag av att inte ha det minsta problem med matten, längtar till varenda möjlighet att räkna. Någon gång ibland dyker en tanke upp, "tänk om det här är en del av hela den där skumma förändringen som sveper över mitt liv just nu", men den försvinner lika fort som den kommit och jag återgår till glädjen.

Hur lång tid ska jag ge det? Ett par, tre veckor? Mer? Mindre? Min kärlek till matematik kommer ALDRIG hålla i sig längre än till höstlovet. Inte en chans. I slutet av vecka fyrtiotre kommer jag ligga gråtande över matteböckerna igen, bönande om nåd från högre makter, förbannande den som fick för sig att lägga matte B på mitt bord. Jodå. Bara vänta och se...

2006

Ingen hade trott att den bechamèlsåsen skulle tjockna på den här sidan nästa sekelskifte. Allra minst jag som hade stått och rört i den i fyrtiofem minuter, plus minus några tio minuter. Jag hade gått igenom alla möjliga flyktvägar i huvudet (låta bli att krydda skiten och ha den som bas för mannagrynsgröt, hälla tillbaka allt i mjölkpaketet, ringa mamma som skulle få rädda upp allt via lina)... när plötsligt min pyttesyster kom in i köket.
- Blir det gott? frågade hon.
- Njae. Jag vet inte om det tjocknar ens, svarade jag.
- Mhm.
Och så tänkte hon lite.
- Häll på mer mjöl då? föreslog hon skämtsamt. Och jag förstod inte hur det uppenbara hade kunnat gå förbi mig.
Ungefär lika lång tid senare som den stund jag stått och vispat i blandningen av sojamjölk och (för lite) mjöl stod lasagnen på bordet. Och gosse, vilket mästerverk det var! Möjligen lite söt - trots att jag ansträngt mig för att köpa mjölk utan vaniljsmak - och i behov av lite citronpeppar, men herregud. Det är efterkorrigeringar för sjutton, och veklingar förtjänar ändå inte min kokkonst.

Läste ut både Finding Violet Park och Broken soup igår. Var de asbra eller asbra!?

Svar: FVP var grymt bra, BS var asbra. Som i typ det bästa jag läst den här terminen. Enda invändningen är - faktiskt, jag försöker undvika den klyschan så mycket som möjligt - att den var för kort. Men jag tänker så här: Finding Violet Park kom ut 2007 och Broken soup 2008. Nu är det snart tvåtusentio, och om vi struntar i allt man hör om att tredje boken/plattan/ungen är den svåraste... så. Tja. Kanske? Med det track recordet, liksom.

Slutligen kom Tänk om det där är jag hem till mig från biblioteket idag, men den ska jag spara till helgen (inte bara för att jag just nu läser Good omens). Och så lade jag just en reservation på Män som hatar kvinnor. De säger att hans språk är bra, right? Ja, jag behöver bli bättre på svenska. Som klippt och skuret.

Misery

Den nyblivna veganen (det vill säga undertecknad) fick ett ryck och tänkte laga ordentlig mat för en gångs skull. Nu har jag ju till och med en vegansk kokbok på lån! Och det är åtminstone tre timmar kvar till middagstid! Och jag har köket för mig själv! Grymt bra förutsättningar alltså.
Men så bläddrade jag igenom boken litegrann, och ingredienserna var bara sånt man inte har hemma. Sesamolja liksom, vem har sånt stående i skafferiet? Antingen är jag dålig på matlagning (det ska absolut inte uteslutas) eller också måste jag storhandla för att kunna svänga ihop nåt lite snabbt på torsdagkvällen. Idag blir det wok, någon annan dag inköp av först kokbok och sedan mat. Veckomatsedel nästa!

(DÄR utfärdades panchisvarningen officiellt, aight?)

På bokfronten intet nytt? Ha! Du skulle bara veta. Jag parallelläser för första gången på typ hundra år (Tintentod och American Gods) och ska helst vara klar med Broken soup innan måndag också, PLUS att Good omens (som jag äntligen fått in till stadens bibliotek) ligger och väntar. Och så långt är det väl okej. Problemet kommer när jag vill läsa Finding Violet Park innan BS (Bokhora säger att sistnämnda är bäst, då är det lika bra att läsa den sist) - antingen får jag lämna tillbaka Broken soup och reservera den på nytt för att sedan vänta tre veckor på den, eller så läser jag som fan under stress fram till söndag kväll. Good omens får vänta ett bra tag till är jag rädd.
Ah. Jag väljer att citera Loranga, "med lite viljestyrka går det mesta här i världen!".

P.S. Brendan Bensons nya är väl värd väntan, såklart.

I said I'd die for you, or was it in my head

Jag förstår inte varför många (de flesta, som det verkar) tycker att Prep är bättre än The man of my dreams. Ingen av de båda är någon favorit hos undertecknad, men visst jäklar var TmomD en bättre upplevelse än Prep! Jag störde mig bara på huvudpersonens underlägsna sätt och dåliga självförtroende i den senare, Hannah i The man försöker ju i alla fall. Ännu ett av livets olösta mysterier.

Att båda i den upplaga jag läste hade samma jobbiga, oproportionerliga format vilket gör det första intrycket till ett dåligt intryck är en annan historia.

Senaste boken att läsa ut var Stravaganza - City of Masks och nästa tror jag nästan blir The Graveyard Book. Jag har börjat få flyt på reservationerna nu, de kommer mer pö om pö än tidigare (tack vare att alla andra har böckerna före mig förstås). Hypnotisören lär jag få innan jul om jag räknat rätt! Don't you just looove libraries.

Låt det aldrig ta slut

Jag känner mig helt fulländad och firar detta med att reservera ännu fler böcker på biblioteket. Läser just nu Fittstim, ska därefter ge mig in på Lazy Bones av Mark Billingham. The tempest av Willy Shakes är färdig att hämta på bibblo, The hitchhiker's är på väg och Nick and Norah's infinite playlist lär jag inte få se skymten av innan sommarlovet är slut... jo, det känns befogat att reservera nytt.
Jag har dessutom som projekt den här sommaren att beta av min Att läsa-lista så mycket som möjligt, det går... så där. Visst har jag kunnat stryka mycket, men det tillkommer nytt i samma takt, om inte snabbare. Bokhora blir min död, det är ett som är säkert.

Och i övrigt? Nä. Inte mycket nytt under solen. Det verkar som mina förhandlingar med De Högre Stående om att få bli vegan till sist bär frukt, det är väl rätt stort och i och för sig kanske den största framgången i mitt liv på länge. Känns bra. Det i kombination med gårdagens möte/fikastund vid mitt matbord, ett fint sms, alla tolv Tictac-burkar som står på mitt skrivbord och allt annat gör att det är länge sedan mitt liv var bättre. Och det känns ju bra.

and you understood and you'd take care of me

Just nu är mitt liv precis så där oglammigt som jag vill att det aldrig ska vara. Jag har liksom inget riktigt intresse för den riktiga världen; fantasybruden inom mig tar över och jag läser om, skriver om, tänker på andra världar. Funderar på om den där ultimata personen finns på riktigt. Skriver om att han i så fall finns i närheten av det hus familjen är på väg att köpa. Kommer bli besviken om han ändå inte finns där.

Det är mycket som ska klaffa för att jag ska bli nöjd. Ingen kan vara perfekt, det kan jag förstå, men herregud, jag kan få bättre än så...

Je suis d'un retard

Fredagkvällen bjöd på fest. Jag dansade - efter mycket om och men - som en tok, skreksjöng med i "friendship never eeeeends" med mina kompisar (varav två lämnar landet nästa år) och såg ut över en stad som just somnade. Eller höll på att vakna.
När jag kom hem skulle huset sova. Mamma krävde av min syrra alla vassa föremål hon hade inne hos sig och beordade henne i säng.

Life. It's all about the contrasts.

l'été

Vad är det egentligen för käckt med att ge ut böcker i september? Frågan uppstod i undertecknads huvud när jag insåg att två av mina favoriter bland svenska författare av ungdomsböcker gör just detta; släpper sina snarast kommande böcker i september.
Jag tycker mig ha anat likadana tendenser i musikvärlden, tror till och med att Marit Bergman någon gång sade att det är idiotiskt att släppa skivor på sommaren eftersom ingen köper skivor då. Fair enough. Men hur är det med böckerna då? Är det någon gång man har tid att grotta ner sig i böcker så är det väl för tusan på sommaren, kan man tycka.
Men jag ska inte klaga för mycket. Vilken dag som helst landar samlarbokxen med Harry Potter-böckerna, på engelska, med vuxenomslag, i brevlådan. De lär hålla mig upptagen i några veckor i alla fall. Smaskens fillibajs.

Åh, och förresten skrek jag rakt ut när jag läste att Ola Salo ännu en gång ska sommarprata. Senast (och hittills enda gången) han gjorde det var för sex år sedan, och jag lyssnade till hans visdomsord liggande på rygg på sängen i mitt rum, vars väggar var täckta av planscher på Salo och kompani. Förhoppningsvis har jag inte tappat förmågan att uppskatta ett genis sommarprat, utan kan njuta av vad min största idol någonsin har att säga. (Det får man nog säga att han är, för ingen har påverkat mitt liv lika mycket som han. Än.)

GÖR VAD DU VILL

Min pappa hade en kompis på andra sidan landet när jag var yngre. De hade, kan man säga, träffats genom jobbet och hade alltså en särskild egenskap gemensam: Kärleken till böcker. Vi hälsade på hos den här kompisen och hans familj några gånger på väg hem från andra platser i landet, och jag totalälskade hela grejen kring dem! De hade världens vackraste hus med världens bästa läge, två katter och en massa kattungar, universums bästa yrken... och on top of alltihop helt otroligt mycket böcker. De hade tamejfan fler böcker än min pappa, och det vill inte säga lite! Dessutom hade de platser avsedda för läsning (så väljer jag i alla fall att minnas det...). Allt var alltså helt i min smak och jag trivdes otroligt bra hos dem.

En gång när vi hade spenderat en helg där, fick jag en bok av herrn i huset. Jag minns inte vad anledningen till gåvan var, men jag var i alla fall väldigt tacksam över att få Den oändliga historien. Han sade något om att det där var en sådan bok man måste läsa, så jag lovade honom att göra detta.

Men jag var kanske elva år på den här tiden och som elvaåring hade jag bättre saker för mig än att läsa böcker på fyrahundranånting sidor. När skulle jag få tid med det mellan alla läxor, dataspel och kompisar? Nepp, boken fick sin plats i bokhyllan - och där fick den stanna. Familjen, vars pappa jag fått boken av, hann splittras innan jag kom mig för att läsa boken. Hela min bild av den perfekta tillvaron föll ihop och jag tänkte "om jag läser Den oändliga historien nu, så kanske allt blir bra igen". Varför inte sätta sin tilltro till något så fånigt som övernaturlighet? Visst var det dock så att förnuftet vann över hoppet, jag lät alltså Ende stå kvar i hyllan ytterligare några år.

Tills för någon vecka sedan. Då tog jag fram boken och började läsa. Och det var en helt fantastisk upplevelse, en fantasybok helt i min smak! Han hade rätt, Mister J, det var en magisk berättelse. Även om den inte kunde laga varken hans eller mina föräldrars äktenskap.



"Titanias
Fådd av NN innan allt gick åt skogen" har jag skrivit på försättsbladet i boken.

Jag skulle sakna den där stunden som vi har när vi till slut har blivit sams

Efter ett tag blir mönstret väldigt synligt. Särskilt fredagkvällarna är förutsägbara, antagligen för att de är de enda kvällarna i veckan då hela familjen samlas och äter tillsammans. Så klyschigt. Vi sitter och äter, och när middagen urartar i samtal handlar det inte längre om roliga saker som framtidsdrömmar, eventuellt inskaffande av hund eller nya glass-smaker. Framtidsdrömmarna är gemensamma för hela familjen (att splittras och komma till nån bra plats), hunden står redan och skäller efter matrester som en galning och glass-smakerna har ingen mer än Mini koll på längre. En diskussion med bara en part känns inte jättelönt.
Nu för tiden är det BUP-tider, övertalningsförsök om det ena eller andra och bråk om disken som dominerar. Det smög sig på utan att vi märkte, och nu när det inte finns någon återvändo märks det alldeles för mycket.

Jag rymmer till Molnrummet och sjunker ner vid datorn (eftersom jag inte orkar fortsätta på de fyrahundratjugosju sidorna bok på det näst mest främmande språket av fyra). Musikproblematiken är som vanligt påtaglig, så jag söker som vanligt i det läget på första bästa fras som dyker upp i huvudet. Kokobom, Var beredd (ur Lejonkungen), och den där låten om punkrockare med blommor i håret spelas igenom innan jag tar till mitt sista kort. Skriver helt enkelt in "kaizers orchestra" och köar mina favoritlåtar. Nu har jag så att jag klarar mig i en halvtimme ungefär, sedan får jag väl ta itu med boken, så att jag kommer framåt. Eller nåt. Det finns massor av saker att göra även om ens familj ser ut som nån jävla massaker. (Det sista sade R om sin tallrik i matsalen härom dagen. Jag skrattade hysteriskt.)

Aideu, adieu, adieu.

Eg seier ikkje et ord til før eg får en advokat

Fan. Jag avskyr ju egentligen filmatiseringar av böcker, särskilt sådana som är bra - vilket känns som att det är de enda böcker som filmas. Vi har på senaste tiden haft Bläckhjärta, Coraline, Narnia... och nu även Brev från ljusårs avstånd (obegriplig titel då originalet heter "Appelsinpiken" - Apelsinflickan, men så visade det sig att det är nån svensk författare som skrivit en bok med just detta namn. Surt). Detta är en av de finaste böcker jag läst, och så tycker jag att den ska få stanna: Som bok. Vad fan, om man börjar filma alla böcker som skrivs är det väl lika bra att bara skriva manus från början och skippa omvägen runt boken? Det är ju uppenbarligen lättsmält filmformat som folk vill ha idag. Ur led är tiden.

Men vi ska inte tro att jag inte nu har sökt sf.se runt efter ett premiärdatum på filmen, nejdå! En masochistisk sida av mig vill nog ändå se resultatet av filmatiseringen, även om det kostar mig min upplevelse av boken för resten av mitt liv. I Norge hade den premiär i februari, så nu borde den väl ha kommit hit också? Där har vi ett annat problem med svenskarna; de förstår inte norska utan måste ha text på allt. Men det får jag beklaga mig över någon annan dag. Nu uppladdning inför nästa vecka.

I haven't practised what I preach

Det är inte jätteroligt nu för tiden.

Det började i söndags med ett psykbryt på min splittrade familj. Detta ledde till oerhörd trötthet och nedstämdhet på måndagen, då jag även fick veta att Mannen skaffat flickvän. Jahaja. Vidare på tisdagen väntade jag på biblioteket i hundra år innan jag fick veta att Den mystiska personen är en knäppgök. Dagen efter längtade jag till Europa. Längtan blev inte direkt bättre när jag läste en blogg skriven av en som kanske ska flytta...


Så vad finns kvar i mitt liv? Tja, jag har ju alltid musiken... och, ja, näe, inga böcker. En bokhyllekris härom dagen fick mig att börja läsa Just in Case (vars översatta version jag f.ö. hatar, men det är ju ingen ovanlighet), och så har jag en Kevin Brooks... men sedan? Tja, det löser sig. Jag får bara lägga det intressanta livet på is ett tag och vänta på att något positivt händer. Tills vidare kan jag jobba på min rocker-image; Har lagt rabarber på några Backyard babies-skivor, så nu får vi se om jag gillar det eller om det är bajs!

Åmål - trädens stad?

Man ska inte tro att man kan nöja sig med fint jävla väder och lite värme, icke då. Nu när det har börjat se ut lite mer utomhus som det gjorde när jag var i Europa, längtar jag tillbaka dit i stället för att glädjas åt att helvetesvintern äntligen är över här. Jag längtar efter spårvagnarna och tunnelbanan och språket och känslan av att ha börjat om på nytt. Dit ska jag flytta när jag blir stor nog att kunna bestämma sånt själv, och så ska jag äntligen lära mig språket ordentligt. Herregud vad jag saknar att inte kunna uttrycka mig ordentligt på det modersmål alla bofasta där har.

Någon dag innan de falska körsbärsträden har blommat ut ska jag klättra upp i ett sådant och n-j-u-t-a. Eller också nöja mig, det verkar ju vara åt det hållet det lutar nu när den stora världen hägrar.
Fast är det verkligen den stora världen jag vill ha? Är det inte bara min egen jävla frihet och att kunna leva ut den person jag innerst inne är som skymtar vid horisonten? Utan att bli sentimental kan jag säga att jag sällan kunnat slappna av och känt att jag villkorslöst och hela tiden kan vara mig själv genom min barn- och ungdom. Och jag tänker mig att jag skulle kunna vara det om (när) jag flyttade från det som binder mig här. Men det hade gått lika bra att bara flytta till en etta i Åmål, antar jag. Bortsett från att det jag sett av Åmål inte är så där romantiskt fint. Det är ju det där med träden. De blommade söderöver då, de blommar här nu, och de behövs av mig för att jag ska känna mig hemma. If you got no trees, you won't have Titania, liksom. Men om det finns frihet kommer jag med en gång.

You said you just woke up

Åhåhåh, båda mördarveckorna är förbi och jag är nästan, i princip och stort sett, fri. Det känns i alla fall så, och känslor är icke att underskatta! Efter gårdagens nationella prov satt jag och en del av mina vänner i en backe slash park i närheten av skolan och käkade glass i väntan på att ordinarie skoldag skulle börja vid lunchtid. Bara en sån sak, liksom. Glass i backe under skoldag. Jag vet inte vad som är det bästa: Att det finns så fina platser i centrala stan, att det är den tiden på året då man står ut med att vistas där, eller att det finns en affär (med exempelvis glass) mitt emot skolan. Eller också är det kanske håltimmar som är det bästa. Svårt val där.

Idag vaknade jag vid åtta efter att en halvtimme tidigare ha tvingat mig själv att somna om med argumentet "man kan inte gå upp nollsju trettio på en lördag". Och det som väckte mig var en mardröm, något om att jag var inne i någons kropp fast det såg ut som huset jag bor i och att min pappa/en bakterie i kroppen (...) skulle döda mig. Jag bestämde mig för att skrika ordentligt på hjälp eftersom varken det eller att fly från fara nånsin funkar i drömmar.
Lönlöst igen, förstås. Jag vaknade av att jag andades hårt genom tänder och läppar, jag fick ut luften men stämbanden var inte ikopplade. Dagens experiment med tillhörande resultat, alltså.

Och en sista grej. Jag har tid att läsa böcker nu, ju! (Det var hit jag ville komma med den där inledande meningen, se allt annat som skrivet inom parentes. Ungefär som det här stycket, som ju förklarar sammanhanget och då inte borde stå i parentes... Förvirring!) Läst är alltså vad jag gjort i stort sett ända sedan jag vaknade i svinottan. Skall också återgå till det så småningom. I love ledighet.

Kulturell breakdown

... så skulle man kunna kalla det. Eller något annat, fan, jag vet inte ens vad 'breakdown' betyder ju. Jag har hur som inte kunnat/velat/hunnit insupa någon som helst nöjeskultur på länge. Och nu börjar det suga lite i just den tarmen.

Om vi börjar med litteratur så är det faktiskt inte jätteilla på den fronten. Idag kom det en biblioteksbok, men innan har jag inte haft några direkta måsten efter The Girls som jag håller på med nu. Bara The toll bridge och Das Wolkenzimmer och Världens dåligaste språk - förutom hela min att läsa-lista och min att läsa om-lista... Nåväl. Det löser sig väl. Det stör mig lite bara att jag inte har något stort lov kvar nu innan sommarlovet - hallå, jag kan inte vänta sju veckor på att läsa!

Snackar vi musik så är det snäppet allvarligare. Jag har inga jättefavoriter för stunden, inget som blodet ropar efter så fort iPoden över huvud taget kommer på tanke. Ibland har jag det till och med helt tyst när jag gör grejer. Och det är inte sunt.
Samtidigt hittar jag ingen som helst ny musik! (De dagar då jag är på cyniskt humör skyller jag på last.fm. Nu har de ju hittat på att de ska ha bara svenska artister som skyltdockor innan man har klickat på band-du-kanske-gillar-knappen, och som vi vet är den svenska musikscenen något av en ankdamm. Eller ja. Man kan väl säga som så att risken för musikalisk inavel är mindre på andra sidan Atlantiska sundet.) Fast när jag tänker på det lånade jag faktiskt hem några skivor med Caj Karlsson, månadens återupptäckt. Men han var inte så bra. Återigen - är det mig eller musiken det är fel på?
Snart blir jag tokig.

Llama, llama, duck

Det är en sån där period nu. En sån där hela tillvaron, skola och familj, sakta men säkert kväver mig, en sån som hade passat bäst i regnmörker. Eller okej, det hade blivit lite väl dystert, jag antar att man glädjer sig åt solen även om man sitter inne och pluggar bort eftermiddagarna.

Den mystiska personen har inte synts av på länge. Tror jag. Det kan vara så att hen har en dubbelgångare som jag i så fall såg i tisdags, men hen såg inte mig. Vet inte om det räknas riktigt då.
Detta gör hur som att jag blir mer fokuserad på hur jag ska fånga Mannen (jag har alla linor ute!). Nu har jag kommit på ett genialiskt sätt att ta kontakt med honom och ska sätta planen i verket inom kort. När jag samlat mod, vilket kan ta ett tag, eller nästa gång vi se naturligt. Det blir skitbra.

Grannbonden på landet kallas farbror Knut, hon kan stava crème fraîche

Få saker är jag så opepp på som idrottslektionen kommande onsdag (i övermorgon alltså). Jag tänker fan inte ens gå in på vad det är som gör den så vedervärdig, jag har faktiskt lov i tjugo timmar till. Vem var det ens som kom på att idrott ska vara obligatoriskt även på gymnasiet? Detta avskyvärda så kallade ämne som bara ger folk ångest ändå, så låt idrottsbarnen ha sin idrott och lämna oss andra i fred!
Det märks i alla fall att de har lagt mördarveckan så korkat som de faktiskt har, här bjuds ingen mjukstart, inte! Fy fan. Tjugo timmar till var det...

Europa var fint, förresten. En massa balla sevärdheter, god mat, fräckt folk - och framförallt: Det Hemliga Språket. Jag kunde slås flera gånger om dagen av hur konstigt det var att vi kunde sitta och prata om vad som helst var som helst utan att någon fattade. Att de ord som så snabbt kodas av i mitt huvud och betyder något för mig, är rena brikettskan för någon annan! Gud ja. Mäktigt.

Nu har jag en massa inspelade tv-program att ta igen, och så hade jag tänkt hinna med att packa upp och se lite dvd. Det blir tjugo hektiska timmar, dessa påsklovets sista...

Det ofrivilliga Skinsfanet

Mina vänner, och typ hela resten av världen också, har den senaste tiden en efter en gått och kärat ner sig i tv-serien Skins. Och eftersom jag fungerar som något slags utjämningsmandat i fråga om att gilla saker, har jag legat lågt. När tiotusen människor i min närhet redan gillar skiten behöver inte jag också springa ner Piratebay för att sedan åh-a och ah-a som alla redan gjort innan mig, liksom. Det ger mig inget.
Men igår var jag hos en av dessa frälsta vänner för att sova över, och plötsligt hamnade vi framför en dator för att se just Skins. Säsong tre, avsnitt ett (för att jag skulle fatta något, det tackar vi för), avsnitt fem och avsnitt sex. Och så här i efterhand har jag kommit på att det var riktigt jävla bra! Enda problemet nu är väl Ipredlagen. Jag har inte en aning om vad den innebär eftersom jag aldrig varit någon av de fildelare som urholkar skivbutikernas raison d'être. Jag har dock en känsla av att den inte hade gillat mig något vidare om jag sladdat in i piratbukten och roffat åt mig tre säsonger av en brittisk ungdomsserie utan att betala ett öre. Visst, risken att bli fångad är väl fortfarande lika liten som innan nedladdningslagen, men man kan fan aldrig vara nog försiktig. Nu återstår bara att se om Youtube har något att komma med på Skinsfronten.
Ouch.

Kemi var inte mitt starkaste ämne...

Jag har fem reservationer på böcker ser jag när jag loggar in på bibliotekets databas. En av dem lade jag just reservation på (The man of my dreams, Curtis Sittenfeld efter att suveräna Bokhora skrivit om författaren), de andra fyra har statusen "1 av X reservationer". Visserligen har jag fortfarande P&P kvar att besegra, men om jag ska få något läst det här lovet får de lägga på ett kol med tillbakalämnandet av böckerna, de som har dem nu. På torsdag åker jag nämligen utomlands, och jag har bara fyra böcker med mig...

Men livet är rätt balanserat ändå. Mitt största problem nu är egentligen, om man bortser från mitt ickeförstående av P&P, hur mycket starkcider man kan dricka ett knappt dygn innan inmundigande av åksjukepiller. Bipacksedeln (detta underbara ord) förtäljer intet, så antingen tar jag risken eller också drar jag ner på stan och köper ett illamåendearmband på Apoteket innan avfärd. Jag har hur som helst inte tänkt att spendera en halv dag ute i Europa med biverkningar, eller för den delen komma tillbaka i liksäck. Även om det förra kanske vore en kul grej att berätta efteråt!

Detta lov blir det bästa på länge.

Om graviditeter och ostyrbara personer

"... Here we go again" eller något i den stilen sade J med låtsad irritation när jag, uppenbarligen synbart, spetsade öronen och rå-tjuvlyssnade inne i bokhandeln. Det jag hade hört någon säga var att hon fått en dotter och nu var mammaledig, och min inbyggda moderskapsradar snappade upp det direkt. Visst, man ska ha en vilja att föra släktet vidare, men i den här formen vid den här tiden i livet? Jag är ju knappt lovlig.

På vägen ut såg jag två gravidmagar. Två. Inom loppet av tre minuter och inte ens femtio meter. Försöker min kropp tala om något för mig? I så fall får den vara tydligare, den här quinnan skulle inte känna igen en biologisk klocka om den så stjärnhoppade framför näsan på henne.



Förresten så var min mystiska person inte där den borde ha varit idag och inte igår heller. Detta fick mig att tappa sugen helt och skita i allt vad skolarbete heter, så nu är det påsklov förbannemej. Passar det sig inte för alla komponenter i mitt spännande, Amélie-inspirerade liv att infinna sig, så får det vara! Jag flyr in i böckernas värld om det ska vara på det viset.
Svikare.

Andningshål

Att det skulle bli lätt att bli klar med alla mördarveckans* grejer innan fredag - eller helst torsdag - denna vecka hade jag inte trott. Faktum är att jag nästan hoppades att det skulle bli sena kvällar på biblioteket, vattenflaska och djupa suckar; då har man ju rätt att beklaga sig och folk tänker "aha, där sitter en upptagen person och är upptagen. I had better not disturb". Nej, jag trivs som fisken i vattnet! I går satt jag på biblioteket tills det stängde, idag var jag där till sex och hämtade ett äpple hemifrån innan jag drog iväg på hundkurs (vilken jag senare avbröt för att gå och läsa en av böckerna för skolan). Förhoppningsvis ger det resultat i form av obefintlig skolångest under lovet.
Jag börjar känna igen mig i det där som Linda Skugge säger om att jobba så att man inte hinner äta, det är lite läskigt. Jag har alltid sett till att planera in mat emellan varven, men plötsligt är det inte lika viktigt. Kommer man hem vid halv nio känns det lite överdrivet att äta middag när man ändå bara ska läsa - samma bok igen - och ta igen sömnskulden. Men som sagt, det är bara en period.

Jag är pepp på ännu en eftermiddag med näsan i skolböcker imorgon. Då får jag också återse den mystiska personen som brukar smyga runt och kolla på mig när jag pluggar (herregud, mitt liv är den ultimata spänningen!).

*vecka sjutton då jag har femtioelva nationella prov, tiotusen inlämningar och sjutton vanliga prov utöver en redovisning. Yummy yay-yay.

Den perfekta spellistan

Yep.

Jag önskar att jag kunde säga att det tog åtminstone en månad att sammanställa den, det brukar ju vara ett tecken på kvalitet, men icke. Det var i torsdags jag satte igång att skriva upp de bästa låtarna på min iPod, och igår kväll blev jag klar med spelordningen. Och vilken spelordning sedan! Jag tror att jag har fått till de ultimata övergångarna (förutom kanske när Rufus Wainrights One man guy övergår i Ich bin cool med Uwe Kind. Men sistnämnda är helt omöjlig att passa in naturligt någonstans, så den lilla skavanken får man leva med).
Och jag känner redan hur mycket lättare det kommer bli att överleva den sista tiden innan vårens ankomst. Tänk bara, jag blir som alla popnördar i böckerna som mixar blandband och ger bort till folk de gillar..! Med den lilla skillnaden att man nu måste sitta och dela hörsnäcka med mig för att magin ska uppstå och jag ska kunna berätta alla mina små personliga historier till varje låt. Men det är en rätt schysst kompromiss tycker jag. Go teknikens framsteg!

Idag, imorgon, nån gång eller aldrig ska jag raljera över skillnaden mellan Portugals och Tysklands landslag i fotboll och min relation till dem båda. Dö inte av förväntan och längtan tills dess, tack.

Cupid is a knavish lad, Thus to make poor females mad

Lördagstristessen i kombination med det faktum att spotify alltid spelar de sämsta låtarna när man har slut i kön, gör att jag söker på första bästa ord som kommer upp i huvudet. "Shakespeare" och enter knappar jag in. Resultat: "Shall I compare thee? Choral songs on Shakespeare texts".

Fantastiskt. Detta är så nära Cordelia Kenn jag kan komma, tänker jag mig. Klassisk musik och Willy, hjärta och hjärna i nån skön förening. En vacker dag när jag har reducerat att läsa-högen ska jag ta mig an the pillowbook igen. För tillfället nöjer jag mig med Pride and prejudice, som jag min finkulturella image till trots inte har läst förrän nu. (Sedan har jag inte kommit fram till om jag ska förakta Jane Austen i egenskap av något slags historiens första chic lit-författare eller bara ta till mig hennes böcker för att jag gillar dem. Det återstår att se hur det blir med den saken.)

Adieu, adieu, adieu,
[Exit Titania