GÖR VAD DU VILL

Min pappa hade en kompis på andra sidan landet när jag var yngre. De hade, kan man säga, träffats genom jobbet och hade alltså en särskild egenskap gemensam: Kärleken till böcker. Vi hälsade på hos den här kompisen och hans familj några gånger på väg hem från andra platser i landet, och jag totalälskade hela grejen kring dem! De hade världens vackraste hus med världens bästa läge, två katter och en massa kattungar, universums bästa yrken... och on top of alltihop helt otroligt mycket böcker. De hade tamejfan fler böcker än min pappa, och det vill inte säga lite! Dessutom hade de platser avsedda för läsning (så väljer jag i alla fall att minnas det...). Allt var alltså helt i min smak och jag trivdes otroligt bra hos dem.

En gång när vi hade spenderat en helg där, fick jag en bok av herrn i huset. Jag minns inte vad anledningen till gåvan var, men jag var i alla fall väldigt tacksam över att få Den oändliga historien. Han sade något om att det där var en sådan bok man måste läsa, så jag lovade honom att göra detta.

Men jag var kanske elva år på den här tiden och som elvaåring hade jag bättre saker för mig än att läsa böcker på fyrahundranånting sidor. När skulle jag få tid med det mellan alla läxor, dataspel och kompisar? Nepp, boken fick sin plats i bokhyllan - och där fick den stanna. Familjen, vars pappa jag fått boken av, hann splittras innan jag kom mig för att läsa boken. Hela min bild av den perfekta tillvaron föll ihop och jag tänkte "om jag läser Den oändliga historien nu, så kanske allt blir bra igen". Varför inte sätta sin tilltro till något så fånigt som övernaturlighet? Visst var det dock så att förnuftet vann över hoppet, jag lät alltså Ende stå kvar i hyllan ytterligare några år.

Tills för någon vecka sedan. Då tog jag fram boken och började läsa. Och det var en helt fantastisk upplevelse, en fantasybok helt i min smak! Han hade rätt, Mister J, det var en magisk berättelse. Även om den inte kunde laga varken hans eller mina föräldrars äktenskap.



"Titanias
Fådd av NN innan allt gick åt skogen" har jag skrivit på försättsbladet i boken.

Jag skulle sakna den där stunden som vi har när vi till slut har blivit sams

Efter ett tag blir mönstret väldigt synligt. Särskilt fredagkvällarna är förutsägbara, antagligen för att de är de enda kvällarna i veckan då hela familjen samlas och äter tillsammans. Så klyschigt. Vi sitter och äter, och när middagen urartar i samtal handlar det inte längre om roliga saker som framtidsdrömmar, eventuellt inskaffande av hund eller nya glass-smaker. Framtidsdrömmarna är gemensamma för hela familjen (att splittras och komma till nån bra plats), hunden står redan och skäller efter matrester som en galning och glass-smakerna har ingen mer än Mini koll på längre. En diskussion med bara en part känns inte jättelönt.
Nu för tiden är det BUP-tider, övertalningsförsök om det ena eller andra och bråk om disken som dominerar. Det smög sig på utan att vi märkte, och nu när det inte finns någon återvändo märks det alldeles för mycket.

Jag rymmer till Molnrummet och sjunker ner vid datorn (eftersom jag inte orkar fortsätta på de fyrahundratjugosju sidorna bok på det näst mest främmande språket av fyra). Musikproblematiken är som vanligt påtaglig, så jag söker som vanligt i det läget på första bästa fras som dyker upp i huvudet. Kokobom, Var beredd (ur Lejonkungen), och den där låten om punkrockare med blommor i håret spelas igenom innan jag tar till mitt sista kort. Skriver helt enkelt in "kaizers orchestra" och köar mina favoritlåtar. Nu har jag så att jag klarar mig i en halvtimme ungefär, sedan får jag väl ta itu med boken, så att jag kommer framåt. Eller nåt. Det finns massor av saker att göra även om ens familj ser ut som nån jävla massaker. (Det sista sade R om sin tallrik i matsalen härom dagen. Jag skrattade hysteriskt.)

Aideu, adieu, adieu.

Eg seier ikkje et ord til før eg får en advokat

Fan. Jag avskyr ju egentligen filmatiseringar av böcker, särskilt sådana som är bra - vilket känns som att det är de enda böcker som filmas. Vi har på senaste tiden haft Bläckhjärta, Coraline, Narnia... och nu även Brev från ljusårs avstånd (obegriplig titel då originalet heter "Appelsinpiken" - Apelsinflickan, men så visade det sig att det är nån svensk författare som skrivit en bok med just detta namn. Surt). Detta är en av de finaste böcker jag läst, och så tycker jag att den ska få stanna: Som bok. Vad fan, om man börjar filma alla böcker som skrivs är det väl lika bra att bara skriva manus från början och skippa omvägen runt boken? Det är ju uppenbarligen lättsmält filmformat som folk vill ha idag. Ur led är tiden.

Men vi ska inte tro att jag inte nu har sökt sf.se runt efter ett premiärdatum på filmen, nejdå! En masochistisk sida av mig vill nog ändå se resultatet av filmatiseringen, även om det kostar mig min upplevelse av boken för resten av mitt liv. I Norge hade den premiär i februari, så nu borde den väl ha kommit hit också? Där har vi ett annat problem med svenskarna; de förstår inte norska utan måste ha text på allt. Men det får jag beklaga mig över någon annan dag. Nu uppladdning inför nästa vecka.

I haven't practised what I preach

Det är inte jätteroligt nu för tiden.

Det började i söndags med ett psykbryt på min splittrade familj. Detta ledde till oerhörd trötthet och nedstämdhet på måndagen, då jag även fick veta att Mannen skaffat flickvän. Jahaja. Vidare på tisdagen väntade jag på biblioteket i hundra år innan jag fick veta att Den mystiska personen är en knäppgök. Dagen efter längtade jag till Europa. Längtan blev inte direkt bättre när jag läste en blogg skriven av en som kanske ska flytta...


Så vad finns kvar i mitt liv? Tja, jag har ju alltid musiken... och, ja, näe, inga böcker. En bokhyllekris härom dagen fick mig att börja läsa Just in Case (vars översatta version jag f.ö. hatar, men det är ju ingen ovanlighet), och så har jag en Kevin Brooks... men sedan? Tja, det löser sig. Jag får bara lägga det intressanta livet på is ett tag och vänta på att något positivt händer. Tills vidare kan jag jobba på min rocker-image; Har lagt rabarber på några Backyard babies-skivor, så nu får vi se om jag gillar det eller om det är bajs!