Åmål - trädens stad?

Man ska inte tro att man kan nöja sig med fint jävla väder och lite värme, icke då. Nu när det har börjat se ut lite mer utomhus som det gjorde när jag var i Europa, längtar jag tillbaka dit i stället för att glädjas åt att helvetesvintern äntligen är över här. Jag längtar efter spårvagnarna och tunnelbanan och språket och känslan av att ha börjat om på nytt. Dit ska jag flytta när jag blir stor nog att kunna bestämma sånt själv, och så ska jag äntligen lära mig språket ordentligt. Herregud vad jag saknar att inte kunna uttrycka mig ordentligt på det modersmål alla bofasta där har.

Någon dag innan de falska körsbärsträden har blommat ut ska jag klättra upp i ett sådant och n-j-u-t-a. Eller också nöja mig, det verkar ju vara åt det hållet det lutar nu när den stora världen hägrar.
Fast är det verkligen den stora världen jag vill ha? Är det inte bara min egen jävla frihet och att kunna leva ut den person jag innerst inne är som skymtar vid horisonten? Utan att bli sentimental kan jag säga att jag sällan kunnat slappna av och känt att jag villkorslöst och hela tiden kan vara mig själv genom min barn- och ungdom. Och jag tänker mig att jag skulle kunna vara det om (när) jag flyttade från det som binder mig här. Men det hade gått lika bra att bara flytta till en etta i Åmål, antar jag. Bortsett från att det jag sett av Åmål inte är så där romantiskt fint. Det är ju det där med träden. De blommade söderöver då, de blommar här nu, och de behövs av mig för att jag ska känna mig hemma. If you got no trees, you won't have Titania, liksom. Men om det finns frihet kommer jag med en gång.