Man vänjer sig

Om man skulle ta och nesta lite på den här bloggen igen så att den blir den där fristaden från allt mög som den en gång var tänkt att bli, kanske?

Omformulering.

Nu jävlar kör vi, grabbz, med lika delar entusiasm och likgiltighet.

Men var börjar jag? De senaste dagarna har jag haft massor av saker som jag velat få ur mig men jag har bara inte orkat hä på datorn, brottas med dess seghet och bristande förmåga att ansluta till internet och först en kvart efter att jag först fick tanken skriva ned det jag tänkte. Det är inte så jag fungerar.

Däremot agiterade jag oerhört bra emot alkoholkulturen i en dagdröm jag hade strax efter att jag vaknat igår. Jag fastnade medelst tvångstanke och var tvungen att följa resonemanget till slut innan jag kunde gå upp, och det gjorde jag med den äran! Både resonerade och gick upp. Jag tror att jag hade konverterat alla i bussen till solidarisk nykterhet när jag gick för att inmundiga fastebrottsmåltiden. Den där känslan jag alltid har av att jag inte kan tillräckligt mycket och har tillräckligt med fakta för att kunna argumentera emot alkoholfantaster kan jag med andra ord göra mig av med. Gott så.

(Bloggande är inte "jag". Den där rösten som alltid är i mitt huvud och läser det jag skriver med en fånig röst är ännu mer närvarande. Och jag märker, som så ofta, att min förmåga att skriva vettiga texter är försvunnen. Om det inte är GLÖDEN, den heliga, som är borta. Jammen engagemanget!)