Salute your solution

Tidigare idag ryckte jag in och satte upp böcker på biblioteket där Förvärvsarbetare Elvis Lindeman tjänar sitt (och i förlängningen mitt) dagliga bröd. Det var EXTREMT angenämt må jag säga!
Tja, det var väl egentligen allt. Packning och fortsatt läsning av Fågeln som vrider upp världen står på borde göra-listan för idag, vilket innebär att jag inte kommer göra något dera. Man kan ju inte ta ut sig alldeles. Moahaha...

Underground

"Det här är sånt regn som man står i fönstret med ledsen min och tittar ut på" sade jag till mig själv, drog på mig en ledsen min och tittade ut på regnet. Nu har det slutat regna.

Förresten är det l-ö-j-l-i-g-t hur mycket jag längtar efter att bli myndig. FYRTIONIO dagar kvar, sedan blir det åka av! Jag måste bara kontakta sjukhuset angående blodgivning och boka piercingtid. Sedan så. Då smäller'e.

Dammit Janet

Jag har munsår och det är hundrasexton personer före mig i kön till Keplers senaste. Och det passar mig alldeles ypperligt (ja, munsår är väl inte på min topp tre, men alltså...kön). Det här med att beta av att läsa-listan går visserligen över förväntan, men den är ett fall av ett steg fram och två tillbaka, typ. Så fort jag läst ut en bok snubblar jag över två nya som jag vill läsa. (Detta underlättas inte av att det tog säkert fem dagar för mig att läsa ut den senaste, Kafka på stranden, och att nästa bok jag har att läsa förmodligen är Fågeln som vrider upp världen. 740 sidor ba. En baggis nu när jag ska på festival och så.)
Jag gillar att ha många "långreservationer" på biblioteket. I den bästa av världar (och självklart i mitt huvud) skulle de komma lite utspritt över tid så att man hann läsa alla i tur och ordning. Så blir det emellertid märkligt sällan, utan de hopar sig på samma gång allihopa. Det är en underlig värld vi lever i.

Flygplan som målar himlen vit

Det hade varit trevligt om det fanns nån här som inte tog så hårt på min ilska över utgången av VM-finalen. Nån som gillade mig och på precis lagom sätt kunde vifta bort det när jag börjar hyperventilera för att någon tyckt att det var synd att Uruguay inte vann bronsmatchen (jag har tömt ut mig på detta ämne men det finns tusen ord kvar om jag orkar med att bli så arg och upprörd). Nån som gillar mig fastän mitt lag inte vann världsmästerskapen i fotboll. För det är väl klart att man hittar lösningen på alla sina problem i tvåsamheten? Nej, visst. Men som jag har sagt flera gånger var livet snäppet bättre och glittrigare, hade liksom en annan klang, när Han fortfarande var kvar. Synd att jag inte mådde lika bra av honom för jämnan.

Ompa til du dør

Allting löser sig ju till slut. Visst blir det skit tids nog igen, men mellan varven kan tillvaron vara väldigt fin. Det är den nu, och det i kombination med att jag har blivit rätt intro kommer nog göra att jag inte skriver så mycket här. Förrän nästa gång det blir dåligt.

Jag har hittat mig ett fotbollslag att spela med. Ikväll är hela familjen Lindeman bjudna till Lillasyster Lindemans pojkväns familj på middag. Tidigare idag skrev jag en halvlång utläggning - som egentligen inte var någon utläggning utan bara lite känslor i ett kommentarsfält - till en före detta klasskompis som fyllde år nyligen. Det är varmt och min handduk är upphängd på tork i fönstret och låter bli att trilla ut. Lush finns och jag har tiotusen saker därifrån. Livet leker.

Dagen jag fick nog

Ja, och det är väl också det enda jag gör nu för tiden. Så fort jag känner mig uttråkad eller rastlös eller paniken börjar smyga sig på, släpar jag fram min oväxlade, rostiga trotjänare ur garaget och cyklar ner på stan. Så långt som möjligt men utan mål, så att jag slipper tänka. Så far jag omkring helt planlöst med musik i öronen och tankarna på utsidan i stället för utsidan, om det nu låter logiskt.

Fast när jag kommer hem kan jag ändå inte somna utan att lyssna på Maestro-plattan på repeat.

Lilla London

Men så himla fint va. Att en av de återstående tre personer man trots allt bestämt sig för att lita på försvinner just som ens bästa människa befinner sig på andra sidan fuckin havet vad-det-nu-heter. Då sätter man sig och lyssnar på Broder Daniel. Vilken jävla klyscha.

We're gonna hang out the washing on the Siegfried Line

Strax efter gårdagens sista inlägg fick jag för mig att det var en skitbra idé att cykla till andra sidan stan och den stora botaniska trädgården där. Jag började alltså cykla klockan åtta (kom hem tio) och hade halvlårskort klänning på mig. Det tyckte jag uppenbarligen var bra.
Men det funkade ju! Kallt kan man inte påstå att det var ens när jag kom hem. Sommar, va.

Nyss fylldes jag av en löjligt stark stolthet. Detta över att jag LYCKATS skicka hela TVÅ mejl (som jag skjutit upp i jag vet inte hur många månader) OCH!!!!! kolla på vandringsryggsäckar på auktionssidor i sammanlagt SJU minuter. Wow! Jag förstår min reaktion, det där var ett helt dagsverke som klarades av på under fyrtio minuter. Det förtjänar en applåd!

The only exception

Min pyttesyrra sade alldeles nyss följande: "Pappa, när försvinner högtrycket?" På ett sätt är det föga förvånande (hon har barrikaderat sig inomhus i två veckor och gått ut endast för att rasta Grogg Lindeman). Det som förvånar mig är väl snarare att hon, som är gullig och fin och bäst på alla möjliga sätt men ärligt talat inte den skarpaste kniven i lådan, har snappat upp ordet 'högtryck' och vet hur man ska använda det. Håhå!
Sedan är väl inte jag överförtjust i värmen jag heller. MAN ORKAR INTE GÖRA NÅGOT! Jag tröttnade liksom på att ligga i hängmattan och läsa (för varmt), på att sitta i uterummet och läsa (för varmt och för nära köket), på att vara inomhus ((för varmt) vilket är en motsägelse eftersom det är inomhus jag befinner mig at this very moment), på att... På värmen helt enkelt.
Jag hann trots mina tvivel ner på stan idag (med, typ, fyra timmar tillgodo) och köpte en klänning och en t-shirt. När jag nu stod på min kammare och tänkte prova kläderna igen, insåg jag återigen att det var varmt. Så varmt att jag på allvar började fundera på att raka av mig håret. Den tanken hade jag inte tänkt på säkert en vecka innan dess.

Kort efter att jag gjort slut med Honom började jag tänka på de möjligheter jag nu hade. Jag skulle ju kunna få vem som helst! (Med vissa förbehåll naturligtvis, även om de, eh, två senaste killarna jag lärt känna enbart för 'vänskap' från mitt håll har visat sig vilja ligga med mig.) Och så har jag väl kört på, du vet, försökt komma tillbaka i gamla hjulspår som det så fint heter. På nytt lärt mig hur man är singel, vad man tänker och hur man agerar.
Så slog det mig nyss: Tänk om jag inte vill ha någon annan än honom? Än så länge känner jag ingen annan som jag vill ha ett förhållande av det slaget med, och det var länge sedan som jag var... kär, typ. Samtidigt veeeeet jag ju om jag tänker förståndigt att det inte skulle funka att bli ihop med honom igen, för de skäl jag angav när jag gjorde slut med honom kommer inte att ändras i första taget. Ändå...

In the summertime

Det är en sån där dag idag. En "äh, jag hinner nog inte till vare sig simhallen (stänger tre) eller andrahandsaffärerna i stan (stänger fyra) om jag ger mig av typ nu. Det gör jag nog inte. Åsså börjar ju Argentinien-Deutschland om bara fyra å'n halv timme. Det gäller ju att ligga till sig i soffan ett tag innan de sätter igång va."

Latmask. Tur för mig att det här är mitt sista sommarlov, nästa år blir det piskrapp för sådana tankar på en lördag!

Read my mind

Näe, som sagt. Livet pågår någon helt annanstans än här och alla människor är där och håller möte i klubben för inbördes beundran. Inte för att jag så förtvivlat skulle vilja vara där, men den här känslan är så otroligt påtaglig. Känslan av ensamhet och av tiden som går jättelångsamt bara för att jag inte gör något med den därför att jag är ensam och det blir en nedåtgående spiraltrappa som jag traskar nerför till synes helt oberörd.
Men det blir ju bättre tänker jag. Redan idag när jag vaknade var det bättre, det var när jag satte mig och förgäves sökte kontakt med pöbeln (hahah!) som det började skeva. Tricket är att få tiden att gå, helst utan att tänka på att man fördriver tid och allra helst utan att låtsas om att man gör det helt ensam. Och så ska man låta bli att tänka på vad alla andra människor gör för stunden. De som inte är så ensamma att de måste vända sig till en fuggin blogg för consolation.


Alla ordkonstruktioner har redan blivit använda innan de kommer till mig.