Act of the apostle II

Söndag morgon innehåller tre komponenter.

Den första är Al Pacino Lindeman som jag lite halvhjärtat försöker gosa med mellan nedslagen på tangenterna, mellan läsandet av bloggarna. Vi har jobbat på det där ett tag, hon har kommit in och satt sig i vägen för allt möjligt den senaste veckan. Suckande har jag föreslagit att hon lägger sig i sängen eller går till någon av de andra familjemedlemmarna och tigger omtanke. Hon har vägrat och det hela har i de flesta fall slutat med att jag irriterat men sansat lyft ut henne ur rummet, men nu går det bra! Hon sitter så fint mellan mina armar och stryker sig mot huvudet mitt. Händerna fria och tigern nöjd.
(Åh, och det allra vanligaste jag säger till djuren nu för tin: "Men GÅ INTE PÅ WHITESTRIPES [o'ajtstrajps]!" Och djurena ba "Ahmen häng upp affischerna då i stället för att ha dem liggande här, feppo".)

Den andra komponenten är bakfylletröjan. Skulle jag någonsin få för mig att försätta mig i ett tillstånd följt av baksmälla, vore detta the tröj to wear. Denna insikt slog mig för... tjugo minuter sedan kanske, då jag drog på den efter en hård natt. (Hård och hård, komaliknande snarare. Somnade vid 19.30 nånting och vaknade först fjorton timmar senare med blödande läppar, variga piercinghål och oborstade tänder.)
Samma tröja sov jag i mellan fem och tio på nyårsdagen och hade sedan på mig hela dagen innan jag gick och lade mig igen. Det är en ganska fin och respektabel tröja egentligen, den har bara hamnat lite fel i livet. Till mitt, och kanske dess, försvar kan jag säga att det är en sommartröja big time. Inget man har på sig i mer pryda sällskap.

Komponent nummer tre är Belle och Sebastian (ja, jag säger så. Bell å Sebastjan. När ska jag sluta med det? Jag undrar varje dag). Finns inte mycket att säga om B&S. Just nu byttes Funny little frog till To be myself completely. Första gången jag lyssnar på hela The life pursuit, men förmodligen inte den sista. Nu har jag lyssnat Dear catastrophe waitress nästan till fördärvet, så den kommande veckans öronlektyr (eh) lär bli TLP. Joråsåatt.

Om

I natt vaknade jag vid typ tio över fyra av en mardröm. I korta drag handlade det om att den här mannen hade mördat en dubbelgångare till sig själv (eller... typ... sig själv) och satt liket i badrummet i någon annans hus. Det var mina grannar som bodde där, men de bara chillade på det när mördaren - som förövrigt också bodde i huset - dök upp och började visa ställen han varit på.

Jag blir så himla trött vaa. Vad ger det här mig? INGENTING. Förutom två timmars sömnfrånfall då jag först låg och vred mig i min säng och sedan gick ner och lade mig i vardagsrumssoffan och låg och vred mig där i stället. Man ba: Okej, nu har jag en obefogad rädsla för att okända män ska ta sig in i mitt hus och gömma lik i badkaret. Lönt.

Avd. vådan av 2000-talets deckarhets.

Capitalism stole my virginity

Jag gillar känslan av att inte veta exakt hur jag ska hinna med alla komponenter i mitt liv på dygnets begränsade tjugofyra timmar. Frågan är bara hur länge jag gör det. Den som lever får se!

Lithium

http://weeseeworld.com/site/wee-saw/

The Polyphonic spree

Sånt där påverkar mig på tre sätt:
- Jag blir otroligt inspirerad, om än till väldigt irrelevanta grejer som att laga mat till en massa människor.
- Jag uppskattar svenskan och det "typiskt svenska" (god i hate that expression, men snö och skogsrån och sånt) mer. Kontrasten mellan det varma, färgglada Amerikatt och det kalla, vita Norden liksom. En identitet på nån vänster; jag är svensk, född i Sverige, och kan inte komma ifrån det hur jag än gör. Alltså vänder jag det till något exotiskt!
- Jag ser till min förskräckelse mig själv överge favvolandet numero uno till förmån för just USA. Börjar jiddra om att flytta dit och låta mina barn växa upp där i stället för i mitt egentliga Land meiner Träume. Uschan buschan.

(Jag trodde inte att jag skulle kunna tröttna på snön och kylan. Det hade varit väldigt dåligt av mig eftersom det är emot mina principer...så vi talar tyst om det, tack.)

This is the year

Det är något med den låten, This is the year med Marit Bergman. Förr om åren har jag lyssnat på den och tänkt 'ja, precis så ska det bli. Det här året ska bli mitt bästa och jag ska göra alla de här tusen fantastiska grejerna' och sett fram emot de kommande trehundrafemtio-nånting dagarna med spänd förväntan. När trettioförsta december sedan kommit har jag tänkt tillbaka på ett år då få av de saker jag hoppades på har hänt. Antagligen beroende på blyghet, osäkerhet och... tja, what have you. Men kanske har min ålder också spelat roll. Och guess what? 2010 är året då jag blir myndig! Här ska levas loppan.*

Och nu har jag överlevt den obligatoriska genomspelningen av nämnda låt utan att ställa upp några förväntningar. Det här ska nog gå vägen.

*Nej, fan, det var ju så jag inte skulle säga. This is the year är ju ett järtecken för tusan.