Dom andra

"Det är förstås beklagligt att jag alltid kommer fram till att det är människorna det är fel på", hade jag kunnat säga om jag vore femtio år äldre. Nåväl.
Jag gör saker på egen hand i stället. Sparkar i snön för att skapa en stig från biblioteket och till gångbanan. Simmar som nåt-som-lever-i-vatten. Läser böcker. Och försöker att inte tänka på det där öppna såret in till min själ, det som gör att minsta lilla, som egentligen inte borde spela någon roll, svider. Ja, svider, trots att det ordet låter för pretto för att jag egentligen skulle vilja använda det. Det gör det så lätt för människorna att hugga rakt in och göra mig illa. Särskilt när jag är dum nog att fläka upp mig för dem, liksom providar (för jag tappar fortfarande svenska ord) redskapen åt dem, sätter dem i deras händer och bara väntar på första hugget. Första blodsdroppen.

Dripp, dropp.

Så kan det gå.

Allt jag lärt mig hittills

Slet ut allt som låg på nattygsbordet och slängde det på sängen, skrek ”det känns som lite lättare när man kastar saker, eller hur?” till O som tålmodigt satt och lyssnade. Åh, O. En dag när jag har trasslat ur fiskegarnet kallat mitt känsloliv och blivit klar över exakt hur mycket jag tycker om dig, så ska jag berätta det för dig.

Fiskegarn, alltså? Där ser man vad som ligger närmast till hands för veganen.

Jag var väldigt trött på allt. Letande efter nyårsblåsa (för ja, en sådan ska det vara, med glitter och urringning till knäna) kombinerat med mensvärk och icke fungerande mensskydd fick mig att tappa tron på livet en sväng. O hade inget bättre för sig än att lyssna när jag skrev ut min ångest för honom, men sedan gick han och gjorde något…annat. Han skulle må bättre, sade han. Jag är rädd att det var jag som fick ned honom dit han hamnade. Oansvarigt kan man tycka. Svårt tycker jag, att inte göra så. Det är ju inte med flit jag skriker så att svärtan blåser över på honom.

Början på kommande år verkar också den bli ganska mörk. Lite inspiration kom dock tillbaka till mig nu, så jag ska skriva en lista – som vanligt –, den här gången över saker man kan göra för att inte tappa tron alldeles. Jag trodde att det skulle hjälpa med jullov, vilket ju visade sig vara fel. Håhå jaja. Jag ska vika origami och skicka i tonvis till O, det har jag i alla fall klart för mig. Jag måste ju väga upp all himla skit jag prackar på honom också.

Men innan jag ska ta itu med ett helt nytt år är det nyårsafton. Fyra dagar kvar.

När tystnad är som bäst

Puckot inom mig vaknade samtidigt med mig i morse. Det nästlade sig in i mina tankar och styrde så att jag drog på mig följande:
Underkläder.
Tjocktröja.
Jeansshorts.

Ja, du hör ju. Sistnämnda var dessutom trasiga efter sommarens strapatser, så innan jag tog tag i dagens arbete för brödfödan (översättande sittande i sängen med täcke över benen), såg jag till att sy ihop eländet. Häpp häpp! Somliga har det bara i sig.
Snart kommer dock förnuftet att få kopplas in, eftersom jag ska bege mig till ett annat arbete för brödfödan (en sväng barnpassning innan min syster tar över). Det är visserligen bara tvärs över gatan så visst hade jag kunnat gå i shorts, men man vill ju inte förstöra grannsämjan, va. Man vill ju inte sätta griller i huvet på barna, va. Shorts mitt i vintern. Jag säger då det.

Piparkakkutalo

Jag hade nog...faktiskt alltid kunnat föreställa mig att jag en dag skulle komma att överväga att önska mig omega 3-kosttillskott för fem kronor kapseln i uppmuntranspresent för att vintern är så lång. Typisk sån grej som det är värt att lägga pengar på, men som det kan bli lite svårt att få mina parenteser att betala annat än som just present.

Fast samtidigt, va. (Nu kom förståndet tillbaka och ryckte mig i kragen.) Sextio kapslar? De räcker i två månader?

Fast samtidigt, va. Senast igår satt jag ju och tänkte på att jag borde dra in på spontanköpen av julmust, nötter, tre-delicatobollar-för-femton-spänn, bananer, ja allt sånt som skulle kunna ersättas av nyttigheter som någon annan (läs: åter dessa päron) skulle kunna betala åt sin hårt arbetande och lågavlönade heltidsstuderande skyddsling. Hehehehe. Och om jag skulle göra det, så skulle jag ju ha råd med omega3-tillskott utan att det skulle bli dyrare i helhetsbudgeten. It's määägic!

Annat jag känner mig sugen på att spontanköpa (nu när jag kommit på att de tvåtusen jag helt oprovocerat tilldelades av skolan i somras faktiskt går att använda till nåt kul): Veganska marshmallows (vilka inte kommer hamna i min ägo än på ett tag, eftersom den enda affär där man mig veterligen kan köpa sådana ligger annorstädes). Men vad är väl en bal på slottet? Varm choklad med marshmallows är onödigt och utrtist och tråkigt och... så vidare.

C-c-c-cinnamon lips

"Jag borde göra något konstruktivt," tänkte jag, "typ hata alla människor".

Ändå har dagen inte varit så vidrig hela dagen, och är det inte nu heller. Bara lite för hopplös, håglös och hångellös. Friday, I'm in love. Right?

Binoculars

Va äre för käckt med att frysa om kroppsdelar som inte har något annat val än att vara exponerade för kylan?
Så tänkte jag, reste mig upp och hämtade ett par torgvantar i låddan. Tio minuter tidigare hade jag dragit på mig min gamla klasströja från högstadiet och gått runt i huset på jakt efter en stor, stickad och trots allt gosig tröja som säkert skulle ha hållit min värme jättebra. Jag hade den senast på mig i slutet av augusti. Augusti. Nå er det enden av november.

(Men om du hade varit här så hade du kanske sagt att allt inte behöver ha en mening, Titania, man behöver inte leta efter balans och logik hela tiden, överallt. Livet är inte så. Det gör som det vill och tar de vägar som faller det in. Inte mycket att göra. Sluta oroa dig och sov lite eller nåt nu. Det är okej, elementet är på så du kommer inte frysa ihjäl i natt. Heller.)
Närå, jag gillar kylan. Så länge den håller sig på mattan. Det innebär i det här fallet följande:
a) bitande i mina kinder,
b) givande mig rosor på kinderna och
c) erbjudande mig en chans att puffa upp hela mig med så mycket kläder jag klarar av.

Hållit sig på mattan och i skinnet har den gjort de senaste två dagarna. Då kan man int klaga! Men smakar det så kostar det. Det kostar exempelvis trehundrafyrtio-nåtti att införskaffa tidernas (för att inte övergå i frankofilbloggarordalag) bästa och snyggaste långkalsonger av tidernas bästa kvalitet och med världens högsta värmehållarförmåga på den randiga klädkedjan. Det är i och för sig pengar jag gärna lägger på sånt. Årets projekt är att inte frysa ihjäl i vinter, så vad ska jag annars göra av studiemedlet på?

Dansa, fastän

Hade väl som liiite högre förhoppningar på Sverige när jag nu återvände - men förgäves. Inget har hänt, ingen har saknat mig. Skit. Att man alltid ska behöva langa festen i sitt eget liv.

Osså är det nog en superdålig idé att tröttna på mänskligheten just precis idag när jag har nåt i stil med en muntlig redovisning som enda grej i skolan. Men vad ska man göra? Blir man annat än bitter när man själv är det enda trygga och helt bra i ens liv?


Och jag ska dansa för att hjärtat blöder. Om ett år eller två kommer det här va över...

Imagine

Hiya Martha
What's it like having Rufus as a big brother? You see, I've always kind of imagined him as my brother (as we couldn't possibly be lovers). And... yeah. That's my internship of choice; little sister of Rufus W. (Then I'd be able to imagine that Little sister is about me, omg!)

Ja.

Och jag klädde mig som den lesbiska slampa jag ibland är och gick och såg min vän spela musik. Sedan fick jag gå hem i den iskalla kvällen och dricka min äppeljuice on the rocks hemmavid. Kanske att en skål chokladbollssmet slank ned också. Man är ju bara människa after all.

Fason.
Hade varit kul att ha på den här bloggen. Jag tänker att den hade kunnat vara min tillflyktsort, ett ställe där jag kunde beskriva saker precis som de utspelade sig men i lite vackrare ordalag så att jag själv också skulle bli nöjd. Så att jag skulle få lite fasta konturer i stället för de suddiga jag har nu. Lite självkänsla. Lite stake. Det skulle behövas nu när solen slutat göra sitt jobb med mig.

I don't want to get over you

Dagens: Att känna sig omåttligt oinspirerad - dock inte till den grad att man trots allt bli rastlös, det tackar vi för - och inte tillräckligt cool för att lyssna på Looptroop när man sätter på dem. Det är så onödigt. Jag skyller på min nygjorda penetrering som gör att jag inte får simma på flera veckor. Det är min enda riktiga motionsrutin, och nu när jag måste peppa mig att VÅGA när jag ska träna eftersom jag inte har rutin i att gå nån annanstans än till stadens simhall blir det som det blir. Lättjefyllt och inte alls med andra ord.

I can't take it

Jag bytte just bakgrundsbild på datorn. Innan hade jag en bild på min egna undersköna Grogg Lindeman i motljus, nu har jag ett par springande bichon friséer* som absolut faller under kategorin 'söta valpar som småtjejer, exempelvis Titania, tycker om'. Mmmm, lördagsnöjen.

*bichon friséer ELLER NÅT. I'm not a freakin expert.

Huvudvärk

"Vilken frihetskänsla ändå," kan jag ibland tänka, "att inte ha uppskrivet exakt vad man ska äta till middag en dag utan få bestämma själv!" Mmm, det låter säkert supermysigt på pappret. Inte lika kul i verkligheten. Någon gång borde jag i en sådan stund påminna mig själv om att jag TYCKER OM att ha ett inrutat liv och skyddar mig själv mot att känna mig misslyckad om jag har bestämt på förhand vad jag ska laga och äta för mat.

Men då finns ju Tasteline, i alla fall. Tack för det.

Lord Anthony

Ibland (jag skulle säga ganska ofta men inte så ofta att det har blivit en vana) tänker jag på att prinsessan Diana dog på min födelsedag. Nyss gjorde jag det. Och just nu, uppenbarligen.

Har jag stuckit under stol med den här bloggens syfte fram till nu? Kommer inte ihåg. På sistone har det hur som helst blivit att ta hand om alla statusuppdateringar som jag, med hänsyn till min omgivning, inte kan slänga upp på ansiktsburken i tid och otid. Fast hit kommer de i något utvecklad form. Tack för det.

Livet är fint och jag skriver fult så nu slutar jag.

Tåg

Vet du?

Jag sket i Fågeln som vrider upp världen. Pang, ba! Efter halva så var det nog kände jag. Sedan läste jag tre böcker på raken, nästan i alla fall. Herregud, jag övar på att bära en dryg fjärdedel av min kroppsvikt på ryggen för att klara knappa tjugo dagar på samma sätt. Kan junte sitta och läsa då ju.

Och nu är det varmt och både Jakob Hellman och min säng ropar (inga jämförelser i övrigt) och jag är svén-trött (som han bilkillen i min högstadieklass sa) så jag ska sova med vidöppet fönster för att inte dö av värmeslag. Med en gång efter att jag läst Försök att inte se så snygg ut:s senaste uppdateringar.

Salute your solution

Tidigare idag ryckte jag in och satte upp böcker på biblioteket där Förvärvsarbetare Elvis Lindeman tjänar sitt (och i förlängningen mitt) dagliga bröd. Det var EXTREMT angenämt må jag säga!
Tja, det var väl egentligen allt. Packning och fortsatt läsning av Fågeln som vrider upp världen står på borde göra-listan för idag, vilket innebär att jag inte kommer göra något dera. Man kan ju inte ta ut sig alldeles. Moahaha...

Underground

"Det här är sånt regn som man står i fönstret med ledsen min och tittar ut på" sade jag till mig själv, drog på mig en ledsen min och tittade ut på regnet. Nu har det slutat regna.

Förresten är det l-ö-j-l-i-g-t hur mycket jag längtar efter att bli myndig. FYRTIONIO dagar kvar, sedan blir det åka av! Jag måste bara kontakta sjukhuset angående blodgivning och boka piercingtid. Sedan så. Då smäller'e.

Dammit Janet

Jag har munsår och det är hundrasexton personer före mig i kön till Keplers senaste. Och det passar mig alldeles ypperligt (ja, munsår är väl inte på min topp tre, men alltså...kön). Det här med att beta av att läsa-listan går visserligen över förväntan, men den är ett fall av ett steg fram och två tillbaka, typ. Så fort jag läst ut en bok snubblar jag över två nya som jag vill läsa. (Detta underlättas inte av att det tog säkert fem dagar för mig att läsa ut den senaste, Kafka på stranden, och att nästa bok jag har att läsa förmodligen är Fågeln som vrider upp världen. 740 sidor ba. En baggis nu när jag ska på festival och så.)
Jag gillar att ha många "långreservationer" på biblioteket. I den bästa av världar (och självklart i mitt huvud) skulle de komma lite utspritt över tid så att man hann läsa alla i tur och ordning. Så blir det emellertid märkligt sällan, utan de hopar sig på samma gång allihopa. Det är en underlig värld vi lever i.

Flygplan som målar himlen vit

Det hade varit trevligt om det fanns nån här som inte tog så hårt på min ilska över utgången av VM-finalen. Nån som gillade mig och på precis lagom sätt kunde vifta bort det när jag börjar hyperventilera för att någon tyckt att det var synd att Uruguay inte vann bronsmatchen (jag har tömt ut mig på detta ämne men det finns tusen ord kvar om jag orkar med att bli så arg och upprörd). Nån som gillar mig fastän mitt lag inte vann världsmästerskapen i fotboll. För det är väl klart att man hittar lösningen på alla sina problem i tvåsamheten? Nej, visst. Men som jag har sagt flera gånger var livet snäppet bättre och glittrigare, hade liksom en annan klang, när Han fortfarande var kvar. Synd att jag inte mådde lika bra av honom för jämnan.

Ompa til du dør

Allting löser sig ju till slut. Visst blir det skit tids nog igen, men mellan varven kan tillvaron vara väldigt fin. Det är den nu, och det i kombination med att jag har blivit rätt intro kommer nog göra att jag inte skriver så mycket här. Förrän nästa gång det blir dåligt.

Jag har hittat mig ett fotbollslag att spela med. Ikväll är hela familjen Lindeman bjudna till Lillasyster Lindemans pojkväns familj på middag. Tidigare idag skrev jag en halvlång utläggning - som egentligen inte var någon utläggning utan bara lite känslor i ett kommentarsfält - till en före detta klasskompis som fyllde år nyligen. Det är varmt och min handduk är upphängd på tork i fönstret och låter bli att trilla ut. Lush finns och jag har tiotusen saker därifrån. Livet leker.

Dagen jag fick nog

Ja, och det är väl också det enda jag gör nu för tiden. Så fort jag känner mig uttråkad eller rastlös eller paniken börjar smyga sig på, släpar jag fram min oväxlade, rostiga trotjänare ur garaget och cyklar ner på stan. Så långt som möjligt men utan mål, så att jag slipper tänka. Så far jag omkring helt planlöst med musik i öronen och tankarna på utsidan i stället för utsidan, om det nu låter logiskt.

Fast när jag kommer hem kan jag ändå inte somna utan att lyssna på Maestro-plattan på repeat.

Lilla London

Men så himla fint va. Att en av de återstående tre personer man trots allt bestämt sig för att lita på försvinner just som ens bästa människa befinner sig på andra sidan fuckin havet vad-det-nu-heter. Då sätter man sig och lyssnar på Broder Daniel. Vilken jävla klyscha.

We're gonna hang out the washing on the Siegfried Line

Strax efter gårdagens sista inlägg fick jag för mig att det var en skitbra idé att cykla till andra sidan stan och den stora botaniska trädgården där. Jag började alltså cykla klockan åtta (kom hem tio) och hade halvlårskort klänning på mig. Det tyckte jag uppenbarligen var bra.
Men det funkade ju! Kallt kan man inte påstå att det var ens när jag kom hem. Sommar, va.

Nyss fylldes jag av en löjligt stark stolthet. Detta över att jag LYCKATS skicka hela TVÅ mejl (som jag skjutit upp i jag vet inte hur många månader) OCH!!!!! kolla på vandringsryggsäckar på auktionssidor i sammanlagt SJU minuter. Wow! Jag förstår min reaktion, det där var ett helt dagsverke som klarades av på under fyrtio minuter. Det förtjänar en applåd!

The only exception

Min pyttesyrra sade alldeles nyss följande: "Pappa, när försvinner högtrycket?" På ett sätt är det föga förvånande (hon har barrikaderat sig inomhus i två veckor och gått ut endast för att rasta Grogg Lindeman). Det som förvånar mig är väl snarare att hon, som är gullig och fin och bäst på alla möjliga sätt men ärligt talat inte den skarpaste kniven i lådan, har snappat upp ordet 'högtryck' och vet hur man ska använda det. Håhå!
Sedan är väl inte jag överförtjust i värmen jag heller. MAN ORKAR INTE GÖRA NÅGOT! Jag tröttnade liksom på att ligga i hängmattan och läsa (för varmt), på att sitta i uterummet och läsa (för varmt och för nära köket), på att vara inomhus ((för varmt) vilket är en motsägelse eftersom det är inomhus jag befinner mig at this very moment), på att... På värmen helt enkelt.
Jag hann trots mina tvivel ner på stan idag (med, typ, fyra timmar tillgodo) och köpte en klänning och en t-shirt. När jag nu stod på min kammare och tänkte prova kläderna igen, insåg jag återigen att det var varmt. Så varmt att jag på allvar började fundera på att raka av mig håret. Den tanken hade jag inte tänkt på säkert en vecka innan dess.

Kort efter att jag gjort slut med Honom började jag tänka på de möjligheter jag nu hade. Jag skulle ju kunna få vem som helst! (Med vissa förbehåll naturligtvis, även om de, eh, två senaste killarna jag lärt känna enbart för 'vänskap' från mitt håll har visat sig vilja ligga med mig.) Och så har jag väl kört på, du vet, försökt komma tillbaka i gamla hjulspår som det så fint heter. På nytt lärt mig hur man är singel, vad man tänker och hur man agerar.
Så slog det mig nyss: Tänk om jag inte vill ha någon annan än honom? Än så länge känner jag ingen annan som jag vill ha ett förhållande av det slaget med, och det var länge sedan som jag var... kär, typ. Samtidigt veeeeet jag ju om jag tänker förståndigt att det inte skulle funka att bli ihop med honom igen, för de skäl jag angav när jag gjorde slut med honom kommer inte att ändras i första taget. Ändå...

In the summertime

Det är en sån där dag idag. En "äh, jag hinner nog inte till vare sig simhallen (stänger tre) eller andrahandsaffärerna i stan (stänger fyra) om jag ger mig av typ nu. Det gör jag nog inte. Åsså börjar ju Argentinien-Deutschland om bara fyra å'n halv timme. Det gäller ju att ligga till sig i soffan ett tag innan de sätter igång va."

Latmask. Tur för mig att det här är mitt sista sommarlov, nästa år blir det piskrapp för sådana tankar på en lördag!

Read my mind

Näe, som sagt. Livet pågår någon helt annanstans än här och alla människor är där och håller möte i klubben för inbördes beundran. Inte för att jag så förtvivlat skulle vilja vara där, men den här känslan är så otroligt påtaglig. Känslan av ensamhet och av tiden som går jättelångsamt bara för att jag inte gör något med den därför att jag är ensam och det blir en nedåtgående spiraltrappa som jag traskar nerför till synes helt oberörd.
Men det blir ju bättre tänker jag. Redan idag när jag vaknade var det bättre, det var när jag satte mig och förgäves sökte kontakt med pöbeln (hahah!) som det började skeva. Tricket är att få tiden att gå, helst utan att tänka på att man fördriver tid och allra helst utan att låtsas om att man gör det helt ensam. Och så ska man låta bli att tänka på vad alla andra människor gör för stunden. De som inte är så ensamma att de måste vända sig till en fuggin blogg för consolation.


Alla ordkonstruktioner har redan blivit använda innan de kommer till mig.

What

Nej, det här behövs nog ändå. När alla andra platser är fyllda och ingen annan lyssnar.

Ett sammandrag av vad som hänt vore bara fånigt, men jag märkte idag att jag efter uppbrottet från Honom har lätt att börja gråta när jag hör Lady Gagas Paparazzi.

...men allt är ju bra nu. Faktiskt väldigt bra. Trots att jag aldrig blir tillräckligt brun och känner mig märkligt ensam fastän det finns åtminstone tre personer irl - och en fjärde på msn och så vidare - som ibland tillbringar tid med mig. Det är för att jag känner efter som det känns så. Sånt ska jag nog lägga av med. (Och det har jag i ganska stor utsträckning, men nån gång måste man ju ner igen. Right?)

F**k you

Jag funderar på om inte P3 Dokumentär har fått dille på ordet 'kris'. Senast i raden av podcasts nedladdade till min dator är nämligen Smuggelkrisen på nordkoreanska ambassaden. Mja, jag vet inte, men något i den formuleringen känns inte helt rätt...

Skräcksvettsfläckar

Men HERREGUD. Det är inte riktigt pk att bli arg över sådana här grejer, men ändå.

Jag tror verkligen inte att det är vettigt för fem öre att äta en McChicken Junior på McDonald's. I så fall hjälper jag snubben hellre att tömma Vänern på vatten. Helvete vad pissad jag blir på att de får lov att flörta till sig nya och ännu fler människor och bara binda dem till sig, som zombier utan vilja och utan förmåga att tänka efter på Gyllene Måsens klimatpåverkan, hälsoeffekter och fan och hans moster.
Ändå är jag med i en Facebookgrupp som anspelar på Spotifyreklamerna. Illa. Dubbelmoral.

-

För att tala om annat så tror jag att peppen är på väg tillbaka för den här gången. Fast jag har kommit fram till att det är lite kasst, egentligen, det här med pepp. Åtminstone för mig. Jag måste som ha hundra procent pepp eller noll, allt eller inget. Så nu ska jag väl jobba på att vara mitt emellan. Och det är ju också rätt pepp!




Usch. Dålig blogg idag. Still, it had to be said.

Om å om igen

Jag testar att tänka nytt, utanför lådan. Testar att lägga undan plugget som ändå inte behöver göras på länge om man inte är livrädd tidspessimist, och ägnar kvällen åt 2:37. Det är när jag blir så här rädd för att inte vara duktig som jag - antagligen - behöver det som mest, på lång sikt. Därför blir det inga mer officiella mail ikväll och inget mer plugg... såvida förra veckans plugglust inte plötsligt dyker upp och bestämmer sig för att göra ett gästspel igen. Mm. Så får det bli.

E18

Vi var ute med Grogg Lindeman och pratade om nyår, hon och jag.
- ... så min syrra skulle fira hos några som... Vad heter det när man bor flera ihop?
- Kollektiv?
- Mm, de bor i kollektiv. Och så lyssnar de på Kåldolmar och kalsipper och sånt, liksom. Så om inte det här hade blivit av hade jag kanske hängt med henne dit. Vad knepigt.

Och jag vet att det var Nationalteatern hon egentligen menade.

Så tänker jag på det hon sade innan hon satte sig på flyget bort härifrån. Nåt om att hon och N skulle komma att förändras så mycket under året att det nog inte skulle vara samma sak när de kom tillbaka.
Så kan det vara.
Jag tänker mer på att vi andra också har förändrats, vissa i liknande riktningar, andra åt helt andra håll. Det känns dumt att jag inte kom på det då, att även vi kvarblivna kunde - och med stor sannolikhet också skulle - genomgå lika många, lika omvälvande förändringar. Jag borde ha sagt det, nu känner jag mig som den i vars liv det aldrig händer nåt. Och det är ju fel. Det händer massor. Jag är helt klubbad för att det händer så mycket. Geee-eez!

-tyst-

Hade nog hellre läst Låt den rätte komma in och njutit av eftermiddagssolen än pluggat naturkunskap. Lite segt. Försöker hitta omvägar som gör det urtrista en smula lite roligare, men... Än så länge ingenting. Kanske lite musik? Nä, har redan hört allt. Kanske tidsbegränsning - gör så mycket du hinner på en timme? Nix, jag kommer bara slösurfa bort tiden. Men du får ju laga middag sedan? Mums filibabba? Njae... jo, okej. Let's have dinner NOW!

Mja, nä, kanske inte riktigt så. Men träigt äre! Och vetskapen om att jag hade varit klar vid det här laget om jag börjat med en gång jag kom hem är lika skön varje gång.

[Vore jag en sådan som förstorar saker så hade jag kunnat avsluta med nåt i stil med 'Och telefonen är tyst. Han hör inte av sig idag heller.'. Nu är jag ju inte det och borde snarare tänka mindre på det där än mata det med uppmärksamhet, för då bara växer det, men jag har kommit fram till en sak på ämnet. Ska berätta det för A imorgon.]

Trasig

Nej, okej. Känner man att man snön vållar en stora bekymmer så är det klart att man ska klaga. Jag gillar klag. Men - idag har jag kommit ett steg längre i min tankebana - om man nu sitter fast på en försenad buss, kan man inte då bara gilla läget? Hah! Gilla läget är något man borde syssla med mer tycker jag. Man kan inte ändra på situationen, då får man göra det bästa av den, helt enkelt. Langa fram en bok och läs, skriv en lista över vilka saker som ska uträttas när snön har smält, gör världens bästa spellista på ipoden. När allt det är klart så har nog bussen kommit ur snödrivan.

Jag är fortfarande glad på snön. Särskilt som min skola idag fick ge efter och stänga efter att en elev enligt ryktet fått en istapp i huvudet. Aj. Nu funderar jag på om jag ska plugga lite eller fortsätta med Alle ting skinner (som förresten är JÄTTEbra så här långt. Skare va snö så skare va! Inte sån här himla plaskvinter). Det kommer nog sluta med att jag först käkar massor, sedan bäddar till sängen och ba läser, läser, läser. Skolan kan vänta till imorgon, snölov måste ju firas när det sker!

Lät du henne komma närmre

"Min mamma frågade mig om din inställning till relationer idag, så jag förklarade hur det låg till."
"Mhm."
"Jo. Det var nästan lite synd om henne. Hon verkade se fram emot att få dig till svärson."

Det hade kunnat gå till så.

Idag gick jag x antal kilometer hem för att kollektivtrafiken hade givit upp alldeles. Men jag klagar inte, tvärtom! Jag tycker att det är ganska fint att samhället slås omkull så där av lite snö. Man - eller kanske bara jag som vanligt - börjar fundera på hur långt man ska vara grå, byråkratisk människa och när man ska gå över till att vara mer spontan och instinktiv. Särskilt nu när vissa förskolor har stängts har jag funderat på det här. Föräldrar får ta ledigt för att vara hemma med sina barn så att de inte ska få förskoletaket i skallen under dagen, men de riskerar att inte få någon ersättning för det här. Och, liksom... spelar det någon roll i längden? Man kan inte räkna ut allt exakt och spela sitt "civiliserade" spel jämt, för ibland kommer det snö och ibland blir det storm. I stället för att se det som nåt som plötsligt kommer och stör kan man väl se det som att det är fint att man får uppleva att naturens krafter (Miss Mops<3) drar en med utan någon chans att hindra det?

(Det kommer ju från rätt käft i och för sig. Jag försökte härom veckan, efter alldeles för mycket bokföring, komma på ett sätt att ersätta mig själv för den tid som gått åt till föreningen i stället för att, typ, sova och plugga. Vilken kolumn skulle jag lägga det under, materialkostnader eller arrangemang? Eh, jag var trött.)

Nej, om man skulle ta och bokföra lite till? Eller renskriva en engelskrecension som inte ska vara klar på hundra år? Plugga lite latin inför provet imorgon? Franska inför onsdag, naturkunskap inför torsdag? Läsa Alle ting skinner? Valfrihet va!

Someday you will be loved

'Alle ting skinner' har, mig veterligen, inte funnits på stadens bibliotek särskilt länge. Men nu när Johanna Lindbäck skrev om den med en liten beskrivning av innehållet gjorde jag ett nytt försök och sökte i katalogen. Och tänk, där fanns den! Jag utstötte ett antal gutturala ljud av glädje, halvlåg över skrivbordet/datorn och skrek 'YEEES' på ett ytterst neandertaligt vis. Tur att inte Han-utan-namn är här längre, tänkte jag. Han hade nog höjt på ögonbrynen lite. Kanske hade han gjort det även innan, när jag mimade ascoolt till Pokémon-låten (och gjorde Smosh-dansmovesen), och kanske ännu mer när jag skrek till av glädje över att jag skulle få stilla min sorg över kommande månads sockerförbud med den chokladkaka som fortfarande låg kvar strax bredvid skrivbordet. Tur att man skärper till sig i andra människors närvaro va. Tur att han verkar gilla mig onaturligt mycket.

Dagens fundering: Varför går man inte på bio eller hyr filmer när man har shoppingförbud? Är det inte ett asbra sätt att inte slösa jättemycket naturresurser - att låna böcker verkar det ju sällan vara några problem med, och det är ju typ samma grej. Eller?
Ja, jo, jag läste tre nummer av Camino idag. Jag blir - i brist på bättre ord - inspirerad av den tidskriften (fyller hela sidor i diverse anteckningsböcker med grejer som står i den och som jag ska göra).

Typ som att cykla. Jag är aspepp på att cykla i snömodden, hurra!

Act of the apostle II

Söndag morgon innehåller tre komponenter.

Den första är Al Pacino Lindeman som jag lite halvhjärtat försöker gosa med mellan nedslagen på tangenterna, mellan läsandet av bloggarna. Vi har jobbat på det där ett tag, hon har kommit in och satt sig i vägen för allt möjligt den senaste veckan. Suckande har jag föreslagit att hon lägger sig i sängen eller går till någon av de andra familjemedlemmarna och tigger omtanke. Hon har vägrat och det hela har i de flesta fall slutat med att jag irriterat men sansat lyft ut henne ur rummet, men nu går det bra! Hon sitter så fint mellan mina armar och stryker sig mot huvudet mitt. Händerna fria och tigern nöjd.
(Åh, och det allra vanligaste jag säger till djuren nu för tin: "Men GÅ INTE PÅ WHITESTRIPES [o'ajtstrajps]!" Och djurena ba "Ahmen häng upp affischerna då i stället för att ha dem liggande här, feppo".)

Den andra komponenten är bakfylletröjan. Skulle jag någonsin få för mig att försätta mig i ett tillstånd följt av baksmälla, vore detta the tröj to wear. Denna insikt slog mig för... tjugo minuter sedan kanske, då jag drog på den efter en hård natt. (Hård och hård, komaliknande snarare. Somnade vid 19.30 nånting och vaknade först fjorton timmar senare med blödande läppar, variga piercinghål och oborstade tänder.)
Samma tröja sov jag i mellan fem och tio på nyårsdagen och hade sedan på mig hela dagen innan jag gick och lade mig igen. Det är en ganska fin och respektabel tröja egentligen, den har bara hamnat lite fel i livet. Till mitt, och kanske dess, försvar kan jag säga att det är en sommartröja big time. Inget man har på sig i mer pryda sällskap.

Komponent nummer tre är Belle och Sebastian (ja, jag säger så. Bell å Sebastjan. När ska jag sluta med det? Jag undrar varje dag). Finns inte mycket att säga om B&S. Just nu byttes Funny little frog till To be myself completely. Första gången jag lyssnar på hela The life pursuit, men förmodligen inte den sista. Nu har jag lyssnat Dear catastrophe waitress nästan till fördärvet, så den kommande veckans öronlektyr (eh) lär bli TLP. Joråsåatt.

Om

I natt vaknade jag vid typ tio över fyra av en mardröm. I korta drag handlade det om att den här mannen hade mördat en dubbelgångare till sig själv (eller... typ... sig själv) och satt liket i badrummet i någon annans hus. Det var mina grannar som bodde där, men de bara chillade på det när mördaren - som förövrigt också bodde i huset - dök upp och började visa ställen han varit på.

Jag blir så himla trött vaa. Vad ger det här mig? INGENTING. Förutom två timmars sömnfrånfall då jag först låg och vred mig i min säng och sedan gick ner och lade mig i vardagsrumssoffan och låg och vred mig där i stället. Man ba: Okej, nu har jag en obefogad rädsla för att okända män ska ta sig in i mitt hus och gömma lik i badkaret. Lönt.

Avd. vådan av 2000-talets deckarhets.

Capitalism stole my virginity

Jag gillar känslan av att inte veta exakt hur jag ska hinna med alla komponenter i mitt liv på dygnets begränsade tjugofyra timmar. Frågan är bara hur länge jag gör det. Den som lever får se!

Lithium

http://weeseeworld.com/site/wee-saw/

The Polyphonic spree

Sånt där påverkar mig på tre sätt:
- Jag blir otroligt inspirerad, om än till väldigt irrelevanta grejer som att laga mat till en massa människor.
- Jag uppskattar svenskan och det "typiskt svenska" (god i hate that expression, men snö och skogsrån och sånt) mer. Kontrasten mellan det varma, färgglada Amerikatt och det kalla, vita Norden liksom. En identitet på nån vänster; jag är svensk, född i Sverige, och kan inte komma ifrån det hur jag än gör. Alltså vänder jag det till något exotiskt!
- Jag ser till min förskräckelse mig själv överge favvolandet numero uno till förmån för just USA. Börjar jiddra om att flytta dit och låta mina barn växa upp där i stället för i mitt egentliga Land meiner Träume. Uschan buschan.

(Jag trodde inte att jag skulle kunna tröttna på snön och kylan. Det hade varit väldigt dåligt av mig eftersom det är emot mina principer...så vi talar tyst om det, tack.)

This is the year

Det är något med den låten, This is the year med Marit Bergman. Förr om åren har jag lyssnat på den och tänkt 'ja, precis så ska det bli. Det här året ska bli mitt bästa och jag ska göra alla de här tusen fantastiska grejerna' och sett fram emot de kommande trehundrafemtio-nånting dagarna med spänd förväntan. När trettioförsta december sedan kommit har jag tänkt tillbaka på ett år då få av de saker jag hoppades på har hänt. Antagligen beroende på blyghet, osäkerhet och... tja, what have you. Men kanske har min ålder också spelat roll. Och guess what? 2010 är året då jag blir myndig! Här ska levas loppan.*

Och nu har jag överlevt den obligatoriska genomspelningen av nämnda låt utan att ställa upp några förväntningar. Det här ska nog gå vägen.

*Nej, fan, det var ju så jag inte skulle säga. This is the year är ju ett järtecken för tusan.